Motivation

Hur hittar man den? Och vad är motivation för just dig?

Min motivation har det varit si och så med under en period. Trötthet och förkylningar och oregelbundna arbetstider har gjort det svårt för mig att planera in träningen- och att genomföra den. Jag vet inte hur många träningspass jag bokat in för att sedan få boka av det på grund av att jag blivit sjuk, varit alldeles för trött eller behövt jobba istället. Jag har ganska nyligen börjat på ett nytt jobb, och alla vet väl hur energikrävande det är. Första veckorna kunde jag somna halvvägs genom middagen eller halv åtta framför TV:n, bara så där. Jag har haft ständigt dåligt samvete över att inte få in en bra rutin på träningen- samtidigt som jag, när jag försökt vara lite snällare mot mig själv, insett att var sak har sin tid. Är man så trött att man somnar mitt i maten, ja då kanske det är vila man behöver just då och inte träning.

MEN. Jag tycker det är kul att träna! Jag tillhör inte den där skaran människor som beklagar sig: ”Åh jag skulle träna bara det inte var så tråkigt!”  De har kanske inte hittat sin träningsform än. Det är ju oerhört viktigt att träna på ett sätt man trivs med. Jag  är något av en periodare på vad jag gillar för sätt att röra mig på. En period tränade jag kampsport, och tyckte det var superkul, jag gillade att få kämpa hårt och utmana mig själv, hitta den där inre krigaren som orkar en hel del mer än både jag själv, min mamma och min tränare tror ;).

Sedan var det yoga i flera år, och Nia och dans, jag tyckte om att vara i kroppen och låta den göra lätta, graciösa rörelser och möta mitt ego, i en annan sorts utmaning.

Och nu har jag hittat till spinningen, som passar perfekt för de mål jag har med min träning just nu: att förbättra min kondition och förbränna fett samtidigt som jag kan ta ut mig riktigt ordentligt och svettas ut en massa skräp som lagrats i kroppen. Och skona rygg och knän (minns mitt tappra försök att bli en löpare i somras. Aj, aj, aj vad ont i ryggen jag hade då.) Och naturligtvis att ha kul! 🙂

Och detta att på nytt inse vad träningen ger mig och identifiera vad jag vill att den ska ge mig har gjort att jag hittat tillbaka till min motivation. Att träna håglöst och utan engagemang är varken roligt eller särskilt givande. Så mitt tips om du befinner dig i en träningssvacka är: fundera över vad du tyckt varit roligt förut alternativt något du varit sugen på att prova men inte kommit dig för med.  Kanske ta den där kursen i afrikansk dans eller yoga eller kanske prova crossfit? Kanske är du sugen på att prova roller derby? Eller är det promenader eller löpning du gillar?

Fundera också över vad du vill att träningen ska ge dig, både i stunden och på sikt. Och slutligen: fokusera på glädje som motivation- inte rädsla. Det vill säga: att tänka: ”Om jag inte tränar kommer jag att bli tjock och oattraktiv och en dålig människa” kanske inte är det mest självpeppande man kan ta till. (Läs ”rädsla”) Däremot att låta tankar av detta slag gå genom huvudet kan kännas mer konstruktivt: ”Alltså jag tycker ju det är kul att träna och att få känna mig stark och dessutom hjälper det mig att hålla mig frisk och en deppig dag blir jag alltid glad av att träna och är jag arg på något kan jag ta ut min ilska genom att träna riktigt hårt och det är ju bättre anger management än att ta ut det på sambon/mamma/syrran/bästa vännen.” (Glädje) Med andra ord, det gäller att vara smart. 😉

Nu har jag varit dunderförkyld hela veckan (småbarnsföräldrar som går till jobbet snorandes och nysandes precis intill mig samtidigt som de högljutt deklarerar att de nog fått en sådan där enveten dagisbacill är inte på min favoritlista just nu) och fått avstå träningen eftersom jag blivit helt slut bara av att gå ut till köket och koka ännu en kanna te. Men- jag LÄNGTAR efter att bli frisk igen så jag kan dra på mig mina nya träningstajts och gå och cykla tills jag inte kan urskilja mina ben i fartränderna. Tills dess önskar jag er en fortsatt glad påsk och att ni om ni är friska unnar er lite träning, för det är ni värda! 🙂 ❤

Bloggpaus?

Jag har inte känt så mycket inspiration till att skriva i bloggen en längre tid nu, annat har upptagit min tid och energi. Kanske blir det så att jag startar en annan blogg med ett annat tema som ligger mig varmt om hjärtat, vi får se. Samtidigt har bloggen varit till oerhört stor glädje och inspiration för mig och er feedback har gett mig så mycket. Men var sak har sin tid och kanske är det så att den här bloggens tid har varit. Ha en fin dag och hoppas solen lyser på er. Namasté.

Yasuragi

I början av veckan hade jag den stora ynnesten att få besöka Yasuragi- ett spa i japansk anda vid Hasseludden utanför Stockholm. Det var jag och min yngsta syster som besökte anläggningen och vi stannade över en natt. Det kändes som ett fönster i tiden där vi fick utrymme att bara vara vara, där inga som helst måsten fanns och där allt kunde göras utifrån den egna inre rytmen. Jag trivs bäst när jag får prata, äta, tala och röra mig med närvaro, så att jag hinner med mig själv. Detta fick jag verkligen göra på Yasuragi. Temat var naturligtvis vatten och eftersom vi båda är födda i fiskens tecken var vi i vårt rätta element 😉

Vi gjorde en japansk tvättritual, vi badade i varma källor utomhus med tallar vajande över huvudet. Med huvudet kallt och kroppen varm låg vi i vattnet och hade en fantastiskt utsikt över Höggarnsfjärden långt nedanför där färjorna plöjde genom isen. I inomhusbassängen simmade vi många längder och flöt lojt på rygg. Även inomhus fanns varma källor, traditionell bastu samt ångbastu och dessutom en lounge där vi låg på divaner och mumsade frukt och drack grönt te. Och under hela vistelsen drack vi mängder av vatten, så det var vatten, vatten, vatten- innanför som utanför. Allt för att uppnå kroppslig såväl som själslig rening.

Under hela vistelsen gled vi runt i våra mörkblå bomullsrockar med japanska tecken på kallad Yukata.  Alla gäster gick klädda i Yukata och efter att vi fnissat ett slag över det faktum att vi gick runt i morgonrock bland folk mitt på ljusan dag tyckte vi båda att det var väldigt bekvämt. Faktiskt fann vi det extra avkopplande eftersom man blev mer som en gemenskap med alla andra. Men på ett sätt som gjorde att man inte värderande de man såg som man gör automatiskt i vanliga fall; ”jaså hon är klädd så?” eller vad det nu kan vara. På så sätt stillades sinnet ytterligare. Så istället för att titta på folk och få huvudet fullt med associationer och tankar kunde man gå in i sig själv och i vårt stillsamma samtal om högt och lågt. Till och med fyra rätters- middagen intog vi i våra Yukatas! 🙂 Det enda ”piffet” vi gjorde var att borsta håret blankt och bättra på makeupen lite grann. Så skönt att slippa lägga en timme på att fixa i ordning sig! Och ändå kände jag mig riktigt fin. Det visar verkligen på att skönhet kommer inifrån och att man uppfattar sig själv i mer positiv dager när man har ro i sinnet.

Och så maten då. Maten i restaurang Tokyo var så god att ögonen gick i kors! Förrätten friterade räkbollar kan jag varmt rekommendera! Till huvudrätt åt vi Sea bream som var tillredd med sådan kärlek och finess att jag åt mer när jag egentligen var mätt 😉 Till efterrätt tog vi så klart något med choklad- ekologisk chokladmousse. Mums filibabba!

Med andra ord var det lisa för både kropp, själ och sinne vi fick njuta på Yasuragi och jag längtade tillbaka redan när jag checkade ut, faktum är att jag egentligen inte ville åka hem. 🙂  Men jag känner att jag fyllt på med energi och återfunnit en kontakt med min inre kärna och också fått ny inspiration för flera områden i livet, så jag är mycket nöjd med mitt besök även om jag gärna stannat längre. Jag tror för övrigt att detta att man vill dröja sig kvar i det som får en att känna lycka inte är något att rädas- tvärtom. Vi borde njuta av den känslan och samtidigt låta det vara OK att var sak har sin tid och att man ska vidare och tillbaka in vardagens lunk eller rentav stress emellanåt. Så länge vi finner tid för just stillhet och återhämtning med jämna mellanrum. Och stillheten jag upplevde där och som är en stillhet jag strävar efter att finna i vardagen, på min yogamatta såväl som på skogpromenaden som på jobbet- om det är möjligt? Den stillheten tar jag med mig hela tiden, den är som ett inre stilla vatten som kan både lugna, svalka och ge perspektiv. Det finns alltid där bara jag minns att se efter. Yasuragi betyder just ”inre ro och harmoni” och jag önskar er skön och harmonisk söndag!

 

Bild: garylellis.org

Ett nyårsfyverkeri

Jag fick ett mail från wordpress med en statistikrapport över bloggen för året som gott. En rapport presenterad i form av ett fyrverkeri- ett för varje inlägg jag gjort. 🙂 Tänk vad mycket roligare statistik kan bli, jag önskar mina lärare på min utbildning hade varit så innovativa.  Jag vill i alla fall önska er alla ett Gott nytt år! Jag har inte bloggat på någon månad insåg jag men jag hoppas kunna bättra mig detta nya år och kanske förnya bloggen lite grann. Här är ett utdrag ur statistiken, håll till godo:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012. This blog got about 3 500 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 6 years to get that many views.

Click here to see the complete report.

En relation

För en tid sedan skrev jag denna text men postade den av någon anledning inte:

Jag och yogan har inte haft samma självklara relation sedan en tid tillbaka. Det har gått slentrian och vi har inte setts lika mycket. Och när vi har gjort det har jag inte känt samma glädje, faktiskt har jag inte känt mig så närvarande heller. Istället har sinnet varit monkeymind och kroppen känts stel och rentav värkt här och var. Det har gjort att jag alltmer tappat lusten till yogan, och känt stor frustration.

Men här om dagen hade jag en dag som innehåll en del stress och framemot eftermiddagen kände jag att: men om jag skulle … ? Bokade in mig på ett pass och det ångrar jag inte för en sekund. Jag säger inte att kroppen inte fortfarande kändes stel eller sinnet stundtals irrade. Men i det enkla och rena fokuset fann jag tillbaka till det där som jag saknat en tid på min matta. Eller kanske hittade jag något nytt, jag vet inte. Oavsett så gick jag för första gången på länge ifrån ett pass och kände mig inspirerad. Lusten hade återvänt. Inte stor och överväldigande men stilla och stadig. Yogan kändes som en kraftkälla igen, inte ett tvång.

Och då insåg jag att motståndet jag känt i yogan sedan en tid inte har med yogan i sig att göra, utan med tanken av att jag ”ska” eller ”borde” yoga. Varje gång jag gått och yogat på de premisserna har jag bara hittat ännu mer motstånd- till min stora frustration kan tilläggas. Fast det egentligen är fullständigt logiskt och rimligt egentligen. Att möta motstånd med ännu mer motstånd och förvänta sig ett positivt resultat är ju inte så särdeles smart. Att däremot möta det med att vara snäll mot sig själv och säga ”Jaha, OK detta är inte vad du känner för eller behöver just nu, vad skulle du ha lust till istället?” känns mer som vägen att gå. Först då kan du ju också hitta något som du faktiskt får ut något kvalitativt av. Inspiration, glädje. Går du in i något med en känsla av att ”detta är vad jag vill” får du oftast ut något, ett mervärde om man så vill.

Men jag har ägnat mig åt ett litet tankefel för jag trodde att det bara var att möta motståndet och gå och yoga ändå, trots att jag faktiskt inte känt för det. Fast då mötte jag ju mitt motstånd med motstånd, och ändå förväntade mig att hitta något positivt som resultat. Hur tänkte jag då? undrar jag nu. Att möta motståndet genom att släppa taget tänker jag nu är en bättre grej. Känns den där grejen olustig, skippa den då, om det är möjligt. För du måste ingenting, egentligen. Först när man släpper taget kan glädjen och lusten växa fram för det är ju då som man är ÄRLIG i sin intention, att detta är vad jag vill, just nu. Inte vad jag borde vilja för att jag ville det förut. Utan vad jag faktiskt vill just nu. Vill jag det inte så är det också OK.

Allt är i ständig förändring, det är inte säkert att det som gav mig mest glädje igår är det som gör det imorgon. Det kan vara så men det är inte säkert. Istället för att möta mig själv utan att döma med ett öppet sinne mötte jag mig själv med: ”Kom igen nu, det här är ju vad du brukar tycka om att göra. ” Inte konstigt att jag inte mådde bra av yogan då. Istället för att säga ”OK, du känner inte för det här just nu, vad har du lust på istället?”

Det roliga är att det faktiskt har funkat för mig, att släppa på kraven. Jag har under hösten spenderat en hel del tid hemma i soffan, tittandes på film, ätandes choklad. Och vet ni vad? Det är helt OK. Och sedan har successivt lusten på andra saker infunnit sig: lusten till att vara social, röra på mig, yoga. Och denna vecka har jag varit på två yogapass hittills och den där glädjen över att vara i kroppen har börjat återvända. Och framförallt: lugnet som yogan ger mig. Att få vila i nuet. Så skönt. Och alltsammans verkar handla om att ge mig själv frihet. Frihet att välja. Och då väljer jag kanske yogan, kanske en långpromenad i skogen, kanske en fika med en vän. Det viktiga är att släppa kraven på att det ska vara en specifik sak, ett borde, ett måste. Då dör ju all glädje. Det fattar säkert ni redan. 😉 Men jag lär mig. Namasté.

Bild lånad från: byliebling.blogspot.com

Höst

Med hösten kommer kontemplation. Över året som gått, över vad som åstadkommits, vad som burit frukt och vad som gått förlorat eller kanske i alla fall inte blivit som man tänkt sig. Arbete som lönat sig, arbete som visat sig leda vidare och annat som lett in i till synes återvändsgränder. Relationer som skänkt glädje, fördjupats, berikat. Och relationer som kanske blivit mindre betydelsefulla eller helt enkelt avslutats.

Löven faller och naturen förbereder sig för vinterns vila. Men innan dess sprakar hon av färger, visar sig i all sin prakt, innan hon lägger sig till vila. Dör lite grann, fast inte helt. Utan bara väntar, sparar sina krafter till våren. Så kan vi också göra. Vi kan gå i dvala ibland, precis som naturen, vi kan inte alltid vara sprängfyllda av inspiration, energi och produktivitet. Det är inte naturligt. Vi finns även när vi inte hörs och syns överallt. Vi bara verkar ett slag i det fördolda.

Det är lätt att säga att allting förändras, vi vet alla att det är så, och ändå, när tillvaron förändras på sätt som inte är som man har önskat så vill vi inte alltid acceptera faktum. Det är mänskligt. Den positiva förändringen kan vara lätt att omfamna men den som rymmer besvikelse eller rentav ilska och bitterhet är svårare att ta emot. Så vi kämpar emot, vi kanske skuldbelägger oss själva eller andra, kanske sticker vi huvudet i sanden och låtsas som att allt är som vanligt. Fast att egentligen finns inget ”som vanligt”. Livet är i ständig rörelse, det är bara det att vi inte alltid märker av det. Eller vill kännas vid det. Och så plötsligt är förändringen så påtaglig att vi inte kan missa det längre.

Jag har mediterat på detta en hel del sista tiden, ofta i närhet till vatten. Vatten som porlar, rör sig, gör vågor. Det påminner mig om livets rörelse samtidigt som det finns något annat där också. Något som också visar på tillvarons beständighet, samtidigt mitt i alla dess förändring. För likaväl som ingenting någonsin står still, finns det samtidigt något som alltid återkommer, som årstiderna, naturens egen rytm. Det är trösterikt. Och just så som det ska vara.

 

 

 

I väntan på något gott …

Har ett inlägg i pipen men måste jobba först, så under tiden får ni läsa om detta märkliga skeende i Stockholm. Man undrar ju om det är inkvisation på gång eller vad? 😉

Kråkan på huvudet

Skulle tagit ännu en joggingtur ikväll men tänkte om eftersom det började regna. Minsta motståndets lag kanske, men den lagen hjälper mig att ta hand om mig själv just nu så jag tackar för det :). Istället blev det en sväng yoga i vardagsrummet.

Efter ett gäng solhälsningar, krigare och trianglar överraskade jag mig själv med att göra en variant av kråkan som fantastiska A visat på ett av sina pass: kråkan fast på huvudet. Roligt var det och helt utan ansträngning! Det märkliga var att när jag satte igång bestämde jag mig för att göra en enkel serie, inget avancerat, bara det som kändes bra och föll mig in. Och så blev det kråkan, en favorit i repris.

Jag höll positionen i 10 andetag och under tiden hann jag tänka en hel del: ”Wow, här står jag. Jaha. På huvudet alltså. Så här länge? Jo, det verkar så, och inte är det jobbigt. Bara så där. Roligt är det också. Undrar om man bör ligga i barnets position efteråt precis som det rekommenderas efter ”vanligt” huvudstående? Ställa sig upp precis efteråt är nog i alla fall dumt, lugnt och fint … ”  Frågan är om detta är mindful eller monkeymind 😉 … Vad tycker ni?

Ps. ska be N att fota mig någon gång så ni får se hur cool kråkan är, tills vidare får ni föreställa er i fantasin, eller googla …

Joggar på

Jag fortsätter med joggandet, trots att ryggen värker efter en viss sträcka. Vill ju så gärna springa, av någon märklig anledning. Det är väl känslan efteråt och på sikt att uppleva flow som hägrar. Just nu behöver jag springa tror jag, för att göra av med stress i kroppen. Typiskt då att kroppen ska börja göra ont. Men kanske är det en låsning som kan lösas upp med rätt träning? Jag tror på att göra det som av någon anledning känns rätt just nu när det kommer till träning, jag tror att kroppen (dvs jag!) är klok och vet vad den behöver. Så jag lyssnar. Och försöker ha tålamod med att ryggslutet gör ont, försöker hitta rätt hållning, rätt rytm i stegen, varva med att gå, och stretcha ryggen ordentligt efteråt. Är det någon van joggare/löpare som har några bra tips förresten?

joggingyogi?

Ja jag vet inte om jag är en joggingyogi eller ej, men den senaste månaden eller så har jag alltmer provat på att jogga, springa eller vad man nu ska kalla det jag gör. Ta sig fram med snabbare steg än att gå hastigt och bli andfådd. Min ambition har varit 3 kortare (ca 3 km) sådana turer i skogen per vecka. Har gått bra i hela 2 veckor nu. (OM jag gör en till denna vecka och jag har ju hela helgen på mig).

Jag som faktiskt hörts säga att jag ”hatar” att springa och ofta deklarear att jag inte kan FÖRSTÅ varför människor springer för de ser ju så plågade ut, och varför göra sådant som är plågsamt, rentav gör ont? (Jag är i grunden en sann hedonist) Självbelåtet har jag istället fortsätt yoga.

Men nu har jag fattat, tror jag. Att springa är så jobbigt och plågsamt och blä att när man gör det kan man inte tänka på NÅGOT annat. Alls. Man är fullständigt uppfylld av upplevelsen av att här och nu så ska jag manövrera min kropp framåt på ett sätt som trotsar tyngdlagen å det mest avancerade. Samt att jag får så ont i ryggen efter ett tag att det känns som den ska gå av eller något. Med andra ord är det MINDFULNESS I ETT NÖTSKAL!!!

Eller? Min favoritstund är i alla fall den när jag är klar med rundan och pustat ut en stund och till min glädje insett att ryggen fortfarande verkar intakt. Då fylls jag av en skön känsla som kan vara endorfiner, kan vara lättnaden över att det är över, för den här gången. Oavsett så är det rätt värt det, på något masochistiskt vis. Jag vet inte vad det är med mig. Men varför lägga någon värdering i det? 😉 Hoppas ni alla har en underbar helg och får sol på näsan!