Motivation

Hur hittar man den? Och vad är motivation för just dig?

Min motivation har det varit si och så med under en period. Trötthet och förkylningar och oregelbundna arbetstider har gjort det svårt för mig att planera in träningen- och att genomföra den. Jag vet inte hur många träningspass jag bokat in för att sedan få boka av det på grund av att jag blivit sjuk, varit alldeles för trött eller behövt jobba istället. Jag har ganska nyligen börjat på ett nytt jobb, och alla vet väl hur energikrävande det är. Första veckorna kunde jag somna halvvägs genom middagen eller halv åtta framför TV:n, bara så där. Jag har haft ständigt dåligt samvete över att inte få in en bra rutin på träningen- samtidigt som jag, när jag försökt vara lite snällare mot mig själv, insett att var sak har sin tid. Är man så trött att man somnar mitt i maten, ja då kanske det är vila man behöver just då och inte träning.

MEN. Jag tycker det är kul att träna! Jag tillhör inte den där skaran människor som beklagar sig: ”Åh jag skulle träna bara det inte var så tråkigt!”  De har kanske inte hittat sin träningsform än. Det är ju oerhört viktigt att träna på ett sätt man trivs med. Jag  är något av en periodare på vad jag gillar för sätt att röra mig på. En period tränade jag kampsport, och tyckte det var superkul, jag gillade att få kämpa hårt och utmana mig själv, hitta den där inre krigaren som orkar en hel del mer än både jag själv, min mamma och min tränare tror ;).

Sedan var det yoga i flera år, och Nia och dans, jag tyckte om att vara i kroppen och låta den göra lätta, graciösa rörelser och möta mitt ego, i en annan sorts utmaning.

Och nu har jag hittat till spinningen, som passar perfekt för de mål jag har med min träning just nu: att förbättra min kondition och förbränna fett samtidigt som jag kan ta ut mig riktigt ordentligt och svettas ut en massa skräp som lagrats i kroppen. Och skona rygg och knän (minns mitt tappra försök att bli en löpare i somras. Aj, aj, aj vad ont i ryggen jag hade då.) Och naturligtvis att ha kul! 🙂

Och detta att på nytt inse vad träningen ger mig och identifiera vad jag vill att den ska ge mig har gjort att jag hittat tillbaka till min motivation. Att träna håglöst och utan engagemang är varken roligt eller särskilt givande. Så mitt tips om du befinner dig i en träningssvacka är: fundera över vad du tyckt varit roligt förut alternativt något du varit sugen på att prova men inte kommit dig för med.  Kanske ta den där kursen i afrikansk dans eller yoga eller kanske prova crossfit? Kanske är du sugen på att prova roller derby? Eller är det promenader eller löpning du gillar?

Fundera också över vad du vill att träningen ska ge dig, både i stunden och på sikt. Och slutligen: fokusera på glädje som motivation- inte rädsla. Det vill säga: att tänka: ”Om jag inte tränar kommer jag att bli tjock och oattraktiv och en dålig människa” kanske inte är det mest självpeppande man kan ta till. (Läs ”rädsla”) Däremot att låta tankar av detta slag gå genom huvudet kan kännas mer konstruktivt: ”Alltså jag tycker ju det är kul att träna och att få känna mig stark och dessutom hjälper det mig att hålla mig frisk och en deppig dag blir jag alltid glad av att träna och är jag arg på något kan jag ta ut min ilska genom att träna riktigt hårt och det är ju bättre anger management än att ta ut det på sambon/mamma/syrran/bästa vännen.” (Glädje) Med andra ord, det gäller att vara smart. 😉

Nu har jag varit dunderförkyld hela veckan (småbarnsföräldrar som går till jobbet snorandes och nysandes precis intill mig samtidigt som de högljutt deklarerar att de nog fått en sådan där enveten dagisbacill är inte på min favoritlista just nu) och fått avstå träningen eftersom jag blivit helt slut bara av att gå ut till köket och koka ännu en kanna te. Men- jag LÄNGTAR efter att bli frisk igen så jag kan dra på mig mina nya träningstajts och gå och cykla tills jag inte kan urskilja mina ben i fartränderna. Tills dess önskar jag er en fortsatt glad påsk och att ni om ni är friska unnar er lite träning, för det är ni värda! 🙂 ❤

Yasuragi

I början av veckan hade jag den stora ynnesten att få besöka Yasuragi- ett spa i japansk anda vid Hasseludden utanför Stockholm. Det var jag och min yngsta syster som besökte anläggningen och vi stannade över en natt. Det kändes som ett fönster i tiden där vi fick utrymme att bara vara vara, där inga som helst måsten fanns och där allt kunde göras utifrån den egna inre rytmen. Jag trivs bäst när jag får prata, äta, tala och röra mig med närvaro, så att jag hinner med mig själv. Detta fick jag verkligen göra på Yasuragi. Temat var naturligtvis vatten och eftersom vi båda är födda i fiskens tecken var vi i vårt rätta element 😉

Vi gjorde en japansk tvättritual, vi badade i varma källor utomhus med tallar vajande över huvudet. Med huvudet kallt och kroppen varm låg vi i vattnet och hade en fantastiskt utsikt över Höggarnsfjärden långt nedanför där färjorna plöjde genom isen. I inomhusbassängen simmade vi många längder och flöt lojt på rygg. Även inomhus fanns varma källor, traditionell bastu samt ångbastu och dessutom en lounge där vi låg på divaner och mumsade frukt och drack grönt te. Och under hela vistelsen drack vi mängder av vatten, så det var vatten, vatten, vatten- innanför som utanför. Allt för att uppnå kroppslig såväl som själslig rening.

Under hela vistelsen gled vi runt i våra mörkblå bomullsrockar med japanska tecken på kallad Yukata.  Alla gäster gick klädda i Yukata och efter att vi fnissat ett slag över det faktum att vi gick runt i morgonrock bland folk mitt på ljusan dag tyckte vi båda att det var väldigt bekvämt. Faktiskt fann vi det extra avkopplande eftersom man blev mer som en gemenskap med alla andra. Men på ett sätt som gjorde att man inte värderande de man såg som man gör automatiskt i vanliga fall; ”jaså hon är klädd så?” eller vad det nu kan vara. På så sätt stillades sinnet ytterligare. Så istället för att titta på folk och få huvudet fullt med associationer och tankar kunde man gå in i sig själv och i vårt stillsamma samtal om högt och lågt. Till och med fyra rätters- middagen intog vi i våra Yukatas! 🙂 Det enda ”piffet” vi gjorde var att borsta håret blankt och bättra på makeupen lite grann. Så skönt att slippa lägga en timme på att fixa i ordning sig! Och ändå kände jag mig riktigt fin. Det visar verkligen på att skönhet kommer inifrån och att man uppfattar sig själv i mer positiv dager när man har ro i sinnet.

Och så maten då. Maten i restaurang Tokyo var så god att ögonen gick i kors! Förrätten friterade räkbollar kan jag varmt rekommendera! Till huvudrätt åt vi Sea bream som var tillredd med sådan kärlek och finess att jag åt mer när jag egentligen var mätt 😉 Till efterrätt tog vi så klart något med choklad- ekologisk chokladmousse. Mums filibabba!

Med andra ord var det lisa för både kropp, själ och sinne vi fick njuta på Yasuragi och jag längtade tillbaka redan när jag checkade ut, faktum är att jag egentligen inte ville åka hem. 🙂  Men jag känner att jag fyllt på med energi och återfunnit en kontakt med min inre kärna och också fått ny inspiration för flera områden i livet, så jag är mycket nöjd med mitt besök även om jag gärna stannat längre. Jag tror för övrigt att detta att man vill dröja sig kvar i det som får en att känna lycka inte är något att rädas- tvärtom. Vi borde njuta av den känslan och samtidigt låta det vara OK att var sak har sin tid och att man ska vidare och tillbaka in vardagens lunk eller rentav stress emellanåt. Så länge vi finner tid för just stillhet och återhämtning med jämna mellanrum. Och stillheten jag upplevde där och som är en stillhet jag strävar efter att finna i vardagen, på min yogamatta såväl som på skogpromenaden som på jobbet- om det är möjligt? Den stillheten tar jag med mig hela tiden, den är som ett inre stilla vatten som kan både lugna, svalka och ge perspektiv. Det finns alltid där bara jag minns att se efter. Yasuragi betyder just ”inre ro och harmoni” och jag önskar er skön och harmonisk söndag!

 

Bild: garylellis.org

Att göra ingenting

Det blir glest med bloggandet just nu då jag har mycket mindre tid för det nu när jag jobbar. Mitt jobb har också lite oregelbundna tider vilket också tar tid att vänja sig vid. Det tråkigaste med detta är att jag jobbar en del kvällar och då missar jag yogan ibland vilket är jättetråkigt. Överhuvudtaget har jag svårt att få in träningen nu när mina tidigare rutiner brutits. Eller kanske snarare att jag håller på att skapa nya rutiner, men det tar lite tid. En del av mig är rätt frustrerad över detta (jag gillar ju som bekant inte förändring 😉 ) men en annan del tänker att det bara är att gilla läget, nu är det så här, hur gör jag det bästa av situationen som är nu?

När jag tänker så mår jag så klart bättre, då slipper jag den där tunga sega motståndskänslan. Samtidigt fascineras jag av vilket vanedjur jag är och vilken trygghet de rutiner som ramar in min vardag faktiskt skänker mig. Men jag behöver också utrymme för det oplanerade, icke inrutade, annars blir jag snart rätt grinig och svår att ha och göra med. Är min tid för uppbokad till exempel, då börjar jag känna mig instängd och ofri. Jag tror det också har mycket att göra med att jag tycker om att vara för mig själv och ”göra ingenting”. Det vill säga bara göra det som känns rätt och skönt just då: ta en sovmorgon, läsa i timmar, lyssna på en soft skiva och baka en kaka, ligga i soffan och zappa.

Just nu är det också det passiva och icke sociala ingenting som lockar mig mest, som synes. Inte för att jag inte tycker om att umgås med familj och vänner. Men i en period av förändring är det skönt att dra sig tillbaka en aning. Sådan har jag nog alltid varit. Och när  jag är färdig med det sticker jag ut mitt huvud ur mitt hus igen och är glad att få syn på en kär vän. (Som en snigel, ha ha!) Men jag behöver vara för mig själv först för att komma dit. Jag tror det handlar om återhämtning. När min mesta fantasi är att bara vara hemma i stillheten och läsa i timmar, då vet jag att det är just vad jag behöver. Idag är jag klok nog att lyssna på det. Och det är jag glad för. Jag tror att det ideala vore att ha en sådan dag i veckan när man gör ingenting och låter dagen röra sig i sin egen takt, lite så där söndagssävligt. Låta saker ta den tid de tar och vila från görandet och istället vila i varandet. Hoppas ni har en skön söndag! Namasté!

 

Fullt sinne eller fridfullt i sinne?

(Min ”översättning” är väl inte helt korrekt, men i översättningens värld är det, vad jag förstår, inte direktöversättning som gäller, utan en översättning som funkar och som i bästa fall får med andemeningen. Jag tycker bilden talar för sig själv, och ordlekar- I love them!) Blev påmind om det livsviktiga i att ha förmågan att urskilja det jag kan påverka och inte idag av en klok kvinna jag känner och tycker väldigt mycket om. Och att vägen dit- till att urskilja vad jag kan ha kontroll på och inte- går via sinnet.  Snurrar det fullt av högt och lågt där inne, då är det nära till stress och utmattning. Men om man kan ta ett djupt andetag och bli närvarande här och nu- då kan man börja sortera ut saker. Och också hitta till mer glädje och till och med till frid. Och till insikten att nuet egentligen är det enda vi kan påverka. Och så satte jag mig ned och gjorde en lista där jag just sorterade ut ett och annat. Jag som tidigare tyckt att listor, vad ska det vara bra för? Tur att man kan ändra på sig, för det funkade ju! Det var så skönt att se svart på vitt, då kunde mitt ”monkeymind” lugna ned sig, och pulsen likaså. Hoppas ni får en skön och mindful helg kära vänner, the mind that is full kan ni alltid logga in i på måndag morgon igen. 😉 Om det nu ska vara så viktigt. Namasté!

Hardcore flunsa och solsken

Feberfri sedan några dygn men oj den här influensan var verkligen hardcore. Minus lunginflammationen i höstas har jag inte varit såhär sjuk på åratal. Pratade med min svärmor igår som sa att nu kommer ni vara friska resten av året, så sjuka som ni varit i höst och vinter. Det hoppas jag verkligen. Min stackars kropp får ju aldrig komma igång med träning igen och jag känner mig verkligen som en tung oformlig slapp klump just nu. Även om jag inser att min känsla av att vara the blob inte helt (än så länge) motsvarar verkligheten. I vilket fall längtar jag efter att få RÖRA på mig. Längtar efter yoga samtidigt som jag känner mig som ett kylskåp ungefär just nu och hur ska ett kylskåp klara av att stå i hunden? 😉 If there is a will there is a way, heter det ju så …

Nu hostar jag en hosta som inte låter så trevlig och konditionen är det ju inte mycket med (läs: blir helt slut av att gå till tvättstugan och tillbaka igen) men jag mår ju mycket bättre. Sådär så det gör mig rastlös att bara sitta inne och hemma men när jag väl tar mig för något tryter energin rätt fort. Jag som har en massa projekt på G i mitt huvud. Är nog att solen lyser så fint som gör det. Till exempel putsa fönstren som efter en hel Göteborgsvinter knappt går att se ut genom. Storstäda lägenheten. Baka bullar. Och skriva klart det där ansökningbrevet som fått ligga på is hela konvalescensen. Jajamensan.Tror nog att jag får prioritera lite. Som vanligt. Men jag inser det ju själv i alla fall.

Hoppas ni får tillfälle att njuta lite av solen idag. Kanske tar jag min karl under armen i eftermiddag och vandrar några kvarter i solen tills vi båda blir andfådda och vill gå hem och däcka igen. (Han slapp inte undan han heller. Flunsan alltså.) Namasté!

Åh vad jag är sjuk!!

Som sagt, det är inte alltid som man själv bestämmer när man ska bli frisk. Eller aldrig snarare. (Note to self: mer ödmjukhet på detta område) Igår vaknade jag med 39 graders feber, inte kul. Kroppen värkte, huvudet värkte och jag hade ångest. Fy vad dåligt jag mådde, stod inte ut i min egen kropp. Jag kunde inte sitta i skräddare för lederna gjorde så ont. Provade att andas och räkna längden på andetagen, men ärligt talat, min näsa är så täppt att jag får andas som en fisk på torra land, så jag är bara glad att jag kan syresätta mig alls. Nässprayet verkar inte hjälpa ett dugg och jag är jättetäppt och svullen i näsan kombinerat med rinnsnuva. Det bästa av två världar, med andra ord. Dessutom tog jag av någon anledning alvedon hela dagen och fick inte ned febern alls. Tills jag kom på att ipren hjälper ju mycket bättre på feber. Kunde knappt äta, och när jag åt smakade det ingenting. Så mycket av smaken sitter i näsan, helt klart. Idag har jag fortfarande feber, men några streck mindre, och jag är så tacksam att kroppen slutat värka, var så jobbigt. Nu är det bara att dricka massor med houngsvatten, vila och vänta ut det. Hoppas ni är friska och mår bra och har en skön helg! Namasté!

Ps. Jag är så oerhört glad och hedrad över att vissa av mina läsare (vars bloggar jag läser också) har mig i sin bloggroll. Jag verkar ha valt ett bloggtema där detta inte går att fixa till, kanske i kombination av bristande tålamod att sätta mig ned och lära mig mer om wordpress. Men nu har jag bestämt att jag under våren ska lösa detta, för det finns ett helt gäng fina bloggar om yoga som jag gärna vill sprida vidare. Om jag så ska behöva byta utseende på bloggen. Kan ju vara uppfriskande, lite som att byta frisyr.

Omedveten närvaro

Trodde förkylningen gett med sig. Nässprayat och nässköljt och avstått träningen. Men det var ju just det, jag trodde det. Jag förutsatte att efter en vecka skulle det vara bra. Har ju inte haft någon feber liksom. Jag blir så trött på mig själv,  som alltid ska kontrollera allt. Som svarar på frågan om någon säger: ”Är du sjuk?” ”Nej jag är inte sjuk!” Host host.

Ibland undrar jag om jag lärt mig något alls på min utbrändhetsresa. Sanningen är väl den att man får lära om och lära om igen. Och det är en ständig balansgång. Är jag trött för att jag behöver vila, eller är det en trötthet som mår bra av lite träning? Det känns fånigt bara när andra verkar ha bättre koll på hur jag mår än jag själv. Förra veckan på vägen hem en kväll på spårvagnen frågade en tjej mig om jag vill sitta. Istället för henne. Kan inte sett så pigg ut med andra ord. Men jag tackade nej, nejdå, tack men nej, det går så bra det här. Fast benen var tunga som bly. Vad är det med mig liksom? Ta emot hjälp från vänliga medmänniskor som ser en? Nejtack det går så bra så det här. Gah.

Får trösta mig med att jag åtminstone är medveten om att jag gör såhär. Bara några dagar en vecka sådär efteråt trillar myntet ned. Det är ju ändå ganska medveten närvaro. Ha ha. Nej snarare omedveten närvaro, som blir medveten efter ett tag. Hoppas ni mår bra och har en härlig dag. Namasté!

 

Dunder

Haft lite förkylningssymptom senaste veckorna men inget som direkt brutit ut. Men lagom till helgen blev jag dunderförkyld och har snutit mig igenom säkert 20 paket näsdukar. I fredags förmiddag blev det en kortare yogasejour hemma men det var svårt då jag blev alldeles andfådd av att försöka andas genom en täppt näsa. Jag är restriktiv med nässpray men denna gång behövde jag det verkligen, och vilken lättnad det var att kunna andas fritt igen.

Morgnarna är värst, när jag legat ned många timmar och det stoppat upp i näsan igen. Igår kväll tog jag en extra kudde så nu är nacken stel istället. 😉 Mycket vila har det blivit i helgen i alla fall och min fina man har tagit hand om mig på bästa sätt 🙂 Jag har dessutom blivit halvt besatt av ett spel som finns i hans smarttelefon, vilket aldrig händer mig om jag är frisk. Då gillar jag ju inte ”sånt”, ha ha.

Jag ska pigga till mig lite mer så att jag kan skriva klart ett lite mer engagerat inlägg som jag har haft på gång en vecka nu. Den som väntar på något gott … Ha en fin dag och hoppas att ni är friska och glada! ♥

Älska dina puffar och allt annat därtill

Igår skrev jag detta, men av någon anledning klickade jag aldrig på ”publicera”- knappen. Håll till godo:

”Idag har mina påsar under ögonen egna påsar. Bara en iakttagelse, helt utan att lägga in någon värdering. Jajamensan. Vår katt har också som påsar under sina ögon, fast på honom kallar vi det puffar. Jag brukar klappa honom där och säga ”Vilka söta puffar du har Siggen!” För de är verkligen söta. På honom. När det kommer till mina egna resonerar jag ju lite annorlunda då. Studerar dem ingående i badrumsspegeln och konstatera att inget smink i världen kan göra något åt dem, så jag kan lika gärna låta det vara. Låta det vara som det är. Jojo.

Och så tänker jag att tänk om mina puffar var lika söta som kattens? Tänk om det hade varit ett rådande skönhetsideal? Att ha rejäla puffar under ögonen. Det hade varit något. Jag hade ansetts vara mycket mycket vacker. Jag vet inte varför jag har så mycket funderingar kring mitt utseende och kropp denna vecka? Kanske för att det kommit upp. Kanske för att min kropp inte gjort som jag velat sista tiden. Den har, som sagt, alstrat rejäla puffar, huden har varit torr och röd på sina ställen, den har varit trött för den har inte velat eller förmått sova ordentligt, den har haft klåda, värk, stelhet, olustighet, den har gråtit, den har skrikit en del, den har varit arg.

Jag antar att kroppen berättar för mig vad som pågår. Men jag vill inte riktigt acceptera det. Inte riktigt befinna mig i det. Jag vill hellre snabbspola förbi det som skaver i mig och landa någonstans där min kropp är fri från puffar, obehag och frustration. När det är på ett sätt så jag lättare kan älska den som den är. Men jag vet. Jag vet. Den verkliga utmaningen är att älska den som den är här och nu. Med alla sina skavanker. Jag vet ju det. Men lik förbannat är det så svårt. Men det är bara att sätta igång, beta av en del i taget. Säga ”Käraste påsar med tillhörande påsar. Jag älskar er. Tack för att ni finns. Ni är här nu och det är helt OK. Ni får stanna så länge ni behöver och vill, och ni får vara som ni är. Precis som ni är. Jajamensan. Puss på er. Jag älskar er.” Och så nästa. För att kärlek till bästan handlar om just det. Att älska även det som kommer ”på köpet”, som man kanske tycker att man hade klarat sig bra utan. Namasté.”

Psst! Idag har jag en mycket bättre dag. Ätit en god lång sen härlig frukost med älskade mannen, gymmat, stött på en kär vän jag inte träffat på länge, städat hemma, ätit god mat. Och nu sitter jag här nyduschad med min favoritinpackning (ovärderlig om man har ett långt hår som man tvill bibehålla långt och fräscht) i håret och väntar på att få kaffet serverat av N. Och med det ska jag avnjuta en härlig bit mörk Vahlrona. (Vi har en så kallad en gång i veckan-Vahlronaklausul i vår 30- dagarsutmaning) Hoppas ni har en härlig helg, för det har jag!

Bild: fotoakuten.se (kakaobönor)

Mindful or full of cake …?

Hittade den här i en annan blogg häromdagen:

Inser att det är just så det är för mig och varit så länge. Det hade jag aldrig verkligen insett om jag inte antagit den här 30- dagarsutmaningen. Dag 11 and couting. (Hur går det farsan?) Nu får jag vackert känna mina känslor. Eller göra något annat istället för att stå ut i dem. Som att ta en banan eller yoga en sväng. Tänk att jag håller mitt nyårslöfte rätt så bra jag. Att älska bästan. Stundtals i alla fall. Yäij.