Med hösten kommer kontemplation. Över året som gått, över vad som åstadkommits, vad som burit frukt och vad som gått förlorat eller kanske i alla fall inte blivit som man tänkt sig. Arbete som lönat sig, arbete som visat sig leda vidare och annat som lett in i till synes återvändsgränder. Relationer som skänkt glädje, fördjupats, berikat. Och relationer som kanske blivit mindre betydelsefulla eller helt enkelt avslutats.
Löven faller och naturen förbereder sig för vinterns vila. Men innan dess sprakar hon av färger, visar sig i all sin prakt, innan hon lägger sig till vila. Dör lite grann, fast inte helt. Utan bara väntar, sparar sina krafter till våren. Så kan vi också göra. Vi kan gå i dvala ibland, precis som naturen, vi kan inte alltid vara sprängfyllda av inspiration, energi och produktivitet. Det är inte naturligt. Vi finns även när vi inte hörs och syns överallt. Vi bara verkar ett slag i det fördolda.
Det är lätt att säga att allting förändras, vi vet alla att det är så, och ändå, när tillvaron förändras på sätt som inte är som man har önskat så vill vi inte alltid acceptera faktum. Det är mänskligt. Den positiva förändringen kan vara lätt att omfamna men den som rymmer besvikelse eller rentav ilska och bitterhet är svårare att ta emot. Så vi kämpar emot, vi kanske skuldbelägger oss själva eller andra, kanske sticker vi huvudet i sanden och låtsas som att allt är som vanligt. Fast att egentligen finns inget ”som vanligt”. Livet är i ständig rörelse, det är bara det att vi inte alltid märker av det. Eller vill kännas vid det. Och så plötsligt är förändringen så påtaglig att vi inte kan missa det längre.
Jag har mediterat på detta en hel del sista tiden, ofta i närhet till vatten. Vatten som porlar, rör sig, gör vågor. Det påminner mig om livets rörelse samtidigt som det finns något annat där också. Något som också visar på tillvarons beständighet, samtidigt mitt i alla dess förändring. För likaväl som ingenting någonsin står still, finns det samtidigt något som alltid återkommer, som årstiderna, naturens egen rytm. Det är trösterikt. Och just så som det ska vara.
Håll dig på mattan 