En relation

För en tid sedan skrev jag denna text men postade den av någon anledning inte:

Jag och yogan har inte haft samma självklara relation sedan en tid tillbaka. Det har gått slentrian och vi har inte setts lika mycket. Och när vi har gjort det har jag inte känt samma glädje, faktiskt har jag inte känt mig så närvarande heller. Istället har sinnet varit monkeymind och kroppen känts stel och rentav värkt här och var. Det har gjort att jag alltmer tappat lusten till yogan, och känt stor frustration.

Men här om dagen hade jag en dag som innehåll en del stress och framemot eftermiddagen kände jag att: men om jag skulle … ? Bokade in mig på ett pass och det ångrar jag inte för en sekund. Jag säger inte att kroppen inte fortfarande kändes stel eller sinnet stundtals irrade. Men i det enkla och rena fokuset fann jag tillbaka till det där som jag saknat en tid på min matta. Eller kanske hittade jag något nytt, jag vet inte. Oavsett så gick jag för första gången på länge ifrån ett pass och kände mig inspirerad. Lusten hade återvänt. Inte stor och överväldigande men stilla och stadig. Yogan kändes som en kraftkälla igen, inte ett tvång.

Och då insåg jag att motståndet jag känt i yogan sedan en tid inte har med yogan i sig att göra, utan med tanken av att jag ”ska” eller ”borde” yoga. Varje gång jag gått och yogat på de premisserna har jag bara hittat ännu mer motstånd- till min stora frustration kan tilläggas. Fast det egentligen är fullständigt logiskt och rimligt egentligen. Att möta motstånd med ännu mer motstånd och förvänta sig ett positivt resultat är ju inte så särdeles smart. Att däremot möta det med att vara snäll mot sig själv och säga ”Jaha, OK detta är inte vad du känner för eller behöver just nu, vad skulle du ha lust till istället?” känns mer som vägen att gå. Först då kan du ju också hitta något som du faktiskt får ut något kvalitativt av. Inspiration, glädje. Går du in i något med en känsla av att ”detta är vad jag vill” får du oftast ut något, ett mervärde om man så vill.

Men jag har ägnat mig åt ett litet tankefel för jag trodde att det bara var att möta motståndet och gå och yoga ändå, trots att jag faktiskt inte känt för det. Fast då mötte jag ju mitt motstånd med motstånd, och ändå förväntade mig att hitta något positivt som resultat. Hur tänkte jag då? undrar jag nu. Att möta motståndet genom att släppa taget tänker jag nu är en bättre grej. Känns den där grejen olustig, skippa den då, om det är möjligt. För du måste ingenting, egentligen. Först när man släpper taget kan glädjen och lusten växa fram för det är ju då som man är ÄRLIG i sin intention, att detta är vad jag vill, just nu. Inte vad jag borde vilja för att jag ville det förut. Utan vad jag faktiskt vill just nu. Vill jag det inte så är det också OK.

Allt är i ständig förändring, det är inte säkert att det som gav mig mest glädje igår är det som gör det imorgon. Det kan vara så men det är inte säkert. Istället för att möta mig själv utan att döma med ett öppet sinne mötte jag mig själv med: ”Kom igen nu, det här är ju vad du brukar tycka om att göra. ” Inte konstigt att jag inte mådde bra av yogan då. Istället för att säga ”OK, du känner inte för det här just nu, vad har du lust på istället?”

Det roliga är att det faktiskt har funkat för mig, att släppa på kraven. Jag har under hösten spenderat en hel del tid hemma i soffan, tittandes på film, ätandes choklad. Och vet ni vad? Det är helt OK. Och sedan har successivt lusten på andra saker infunnit sig: lusten till att vara social, röra på mig, yoga. Och denna vecka har jag varit på två yogapass hittills och den där glädjen över att vara i kroppen har börjat återvända. Och framförallt: lugnet som yogan ger mig. Att få vila i nuet. Så skönt. Och alltsammans verkar handla om att ge mig själv frihet. Frihet att välja. Och då väljer jag kanske yogan, kanske en långpromenad i skogen, kanske en fika med en vän. Det viktiga är att släppa kraven på att det ska vara en specifik sak, ett borde, ett måste. Då dör ju all glädje. Det fattar säkert ni redan. 😉 Men jag lär mig. Namasté.

Bild lånad från: byliebling.blogspot.com

All hjärtans dag

Idag har Valentin namnsdag och det är också den 14:e februari vilket kallas för Alla hjärtans dag. Jag gillar inte kommersialiseringen av den här dagen, att man förväntas köpa fåniga nallar och hjärtformade chokladaskar till den man älskar bara för att. Nej. Sådant är jag bara anti.

Däremot är jag för att uppmärksamma de vi håller kära, men då inte ”bara” en eventuell livspartner, utan resten av familjen och vännerna. Och jag är för att låta hjärtat ta lite mer plats överhuvudtaget, samhället vi lever i är alldeles för förnuftigt tycker jag. Och att gärna göra det vilken dag som helst, inte bara just denna idag. Men jag passar väl ändå på då 😉 att sända lite hjärtljus från mig till er och hoppas att ni idag precis som alla andra dagar lever i kärlek. Namasté! ♥

 

Nyårslöfte

Tog adjö av det gamla året och välkommnade det nya i några goda vänners lag på nyårsafton. En vän skämtade: ”Så? Har ni några tomma nyårslöften?” Varpå alla skrattade igenkännande. För det kan nog de flesta relatera till, att man lovar än det ena än det andra; jag ska gå ned i vikt, träna mer, sluta röka, träffa någon, läsa fler böcker, äta mer grönsaker och så vidare. Men det blir sällan så mycket av med det där. Kanske för att man går in i det mer med en känsla av måste eller stress än med kärlek. Det enda nyårslöfte jag vill avge mig själv är att jag ska älska mig själv mer. Tydligen är det min stora lärdom i livet just nu så då fortsätter jag att ta mig an den uppgiften. I den uppgiften ingår att behandla mig själv som en god vän: inte ställa för höga krav, vara tålmodig, omtänksam, vara uppmuntrande, vara bejakande, acceptera mig själv som jag är. Och när jag är riktigt snäll mot mig själv spiller det över på andra också, så något fullständigt egolöfte är det inte heller. Snarare tvärtom. Mer kärlek i världen är alltid av godo. Namasté.

 

Lycklig och lyckad?

Jag och min man pratade igår och hur det verkar finnas någon slags lycko- och vara lyckad kultur i samhället. Vi ska vara framgångsrika på jobbet, ha gott om pengar, vara vältränade och snygga, vara friska, vara glada, vara duktiga, vara sociala, ha perfekta relationer, ha välstylade hem och så vidare. Det ska liksom gnistra och glänsa lite om oss, sådär som det gör i reklamfilmer. Men allt i livet är ju inte enkelt. Förr eller senare ställs man inför saker som man helt enkelt inte kan ta med en klackspark, som man inte kan le sig igenom. Alla positiva affirmationer och attraktionslagar och älska dig själv- coaching räcker inte till här. För det är inte så dessa svåra saker låter sig bemötas.

Vissa saker måste man få gråta sig igenom, vara arg igenom, till och med få vara bitter igenom. Dessa erfarenheter hanteras bäst genom att möta dem just som de är, och att du får vara just som du är, i det som sker. Jag tycker inte att de svåra erfarenheterna får ta någon plats i detta lycko- och- vara lyckad samhälle. De passar inte in där. Så de förpassas till periferin. Eller görs underhållningsteve av. Båda lika illa. Men jag tror att man berövar sig själv något om man inte tillåter sig att sörja när man har sorg eller tillåter sig att vara arg när det känns som att man har en anledning. Man berövar sig att växa som människa, att finna sin grund, sitt djup. Förr hade människor med sorg sorgeband runt armen, man bar svart och man sörjde kanske ett helt år. Alla visste att man hade sorg, så man behövde inte förklara något för någon, utan fick vara och finnas i det som var.

Vi människor rymmer alla spektran av känslor. Så varför värderas vissa som bra och andra dåliga? Om jag gråter så är det förmodligen för att jag har något att gråta över. Vågar jag släppa ut istället för att stänga in och visa någon slags fasad av hur lyckad och lycklig jag är, då mår jag bättre i det långa loppet. Det är i alla fall min erfarenhet. Kanske blir jag också en lite bättre medmänniska. För nästa gång som någon i min närhet drabbas av något svårt kan jag finnas där, jag är inte rädd för känslorna, jag har ju haft dem själv, eller i alla fall något liknande. Det handlar enligt min erfarenhet inte så mycket om att säga rätt saker. Snarare att våga vara tyst, och bara finnas där. Kanske säga: ”Just nu är det här för jävligt, det är så det är.” Och inget mer. Skippa käcka floskler, skippa ”jag vet hur du känner det” om du faktiskt inte gör det. Skippa ”men det blir bättre snart, tänk inte på det här nu, det hjälper ju inte.” Jag tror nämligen att enda sättet att ta sig igenom är just att ta sig igenom, inte fly ifrån. Och så långsamt lite i taget lättar det tunga. Och så upptäcker du att du kan skratta igen. För livet är ju skratt också, men inte bara.

Det är lätt att vara positiv och tillåtande när livet stryker en medhårs. Det är inga problem att acceptera när bra saker kommer till en, när man lyckas, när allt flyter på, funkar. Men att acceptera det som man inte vill acceptera, att stå ut i det outhärdliga, att andas genom det man faktiskt inte vill andas genom alls. Det. Det är verklig acceptans. Livet handlar inte om att känna ständig lycka. Livet är som det är. Ibland är kanske det mesta du kan hoppas på att få känna att du är. Att du lever. Att du andas. Varken mer eller mindre.

Kärlek till bästan

Redan från att vi är små får vi lära oss om kärlek till nästan. Den finns inom kristendomen och andra religioner, men även i vår samhällsanda. Vi ska vara snälla och hjälpsamma mot andra, älska och respektera dem. Men jag själv då?

Jag har flertalet medsystrar som är fantastiska på att stötta, peppa och vara där för andra, för mig. Som säger ”Var snäll mot dig själv nu, ta hand om dig själv nu”. Och jag med. Jag vågar drista mig till att säga att jag är riktigt bra på det där. Att lyssna och komma med kärleksfulla perspektiv som jag menar att mina nära och kära ska ha gentemot sig själva, istället för att gräma och skuldbelägga sig för än det ena än det andra de inte räcker till för. Det är väl därför som de ringer upp mig när det är tufft, för att jag lyssnar och är snäll. Ibland coachar jag och peppar fast jag egentligen inte har kraft till det. När jag egentligen borde säga: ”Jag orkar inte lyssna på dig nu, kan vi ta det en annan dag? Jag är så trött. Jag behöver ta hand om mig idag.”

Det som framförallt får mig att känna mig som en hycklare av stora mått, det är när jag peppar någon annan att vara snäll mot sig själv, när jag i nästa ögonblick är mycket elak mot mig själv, i tankarna. Det gör mig ledsen.

Så från och med nu, all den kärlek jag hyser för mina nära och kära, allt gott jag önskar dem, det tålamod jag har för dem och deras orosmoln och rädslor. Det ska jag ge också till mig själv. För det är jag värd. Vi överröser andra, inte minst av allt barnen, kärlek och hänförelse och tålamod. Men ofta ofta glömmer vi alldeles bort oss själva. Kärleken till bästan kallar jag det ju. Jag talar inte om egocentrism. Typiskt nog måste ändå det lilla försvarstalet komma, att jag inte menar att jag ska bli värsta egobruden nu. Gah, vad trött jag blir på mig själv. Nej. Inte fan tycker jag en kär vän är ego för att hon oroar sig för att inte göra bra sig ifrån sig på jobbet, eller oron om hon kommer träffa någon att dela livet med, eller när hon frågar sig gång efter annat varför det är så svårt att säga nej- till andra, vill säga. Till oss själva blir det väl en hel del nej. Tyvärr.

Så. Det som jag tycker är rimligt och riktigt för de jag älskar ska nu också blir rimligt och riktigt för mig själv. Det här med kärleken till nästan är i bästa fall en misstolkning, i värsta självförnekelse och uppoffran endast för att det är ”rätt” sak att göra. Puckat säger jag. Nu ska inte bara andra få åtnjuta min vänlighet, mitt tålamod, min lyhördhet, min kärleksfullhet. Från och med nu inkluderar jag även mig själv i den skara som får värma sig i mitt ljus. Härligt!

 

Förundran för fred

 

Igår kväll när jag skulle somna flöt följande tanke in i mitt medvetande: varför slutar vi förundras över varandra när vi blir vuxna? Jag var tvungen att gå upp och krafsa ner några rader om detta på ett papper innan jag kunde få ro att somna. Sådär är det för mig ibland, i stillhet, som när jag ska somna eller under savasana, kommer liksom frågor eller insikter inseglandes på mitt medvetandes hav, när det är stiltje där.

Det jag tänker på är hur vi när ett barn föds förundras över livets under. Trots att barn föds varje ögonblick och gjort det sedan urminnes tider, förundras vi över hur detta barn lär sig skratta, krypa, gå, tala, sjunga, dansa och senare räkna, läsa och reflektera kring sig själv och sin omvärld. Hur detta barn har så kloka frågor och funderingar kring livet och omvärlden. Våra ögon lyser när vi betraktar detta barn, detta underverk.

Men min fråga rör när vi slutar förundras över barnet, och över varandra? När och var löper den där osynliga skiljelinjen när förundran inte längre har någon självklar plats?

Barn säger ofta: ”Om jag var den som bestämde i världen skulle jag förbjuda krig.” Krig är ju som bekant inte olagligt. Mord är det, men i krig är tydligen samma förintande handling en annan sak?

När ett barn får höra att andra barn i ett annat land tillverkat tröjan det har på sig eller bokhyllan det har sina saker i (om man är så ”grym” att man berättat det) är den naturliga responsen ofta: ”Men jag vill inte att andra barn ska behöva jobba istället för att gå i skolan! Det behöver ju inte jag.”

Det är detta vi förundras över, barns omedelbara godhet och klokhet och empati. Jag gör det i varje fall. Men jag tror också att om vi fortsatte förundras över livet och varandra, trots att vi är fullvuxna och det inte längre är så imponerande att vi kan gå, tala och skriva så tror jag också att fredens och kärlekens budskap kan breda ut sig ibland oss. För om vi fortsätter bära med oss livets helighet, dess magiskhet, känner nyfikenhet och förundran inför det vi möter varje dag med öppna hjärtan, utan att lägga i så mycket värderingar, utom där de behövs (våld och krig är fel och ont, vänskap och kamratlighet och kärlek är rätt och gott). Då. Då kanske vi tillvaratar barnets självklara vilja till att tro på det goda och därmed också manifestera sådant som är gott runtomkring oss.

Jag är så kallat ”vuxen”, men jag har aldrig köpt den där idén om att när man växer upp ska man sluta tro på godhet eller mirakel eller magi- för det finns överallt omkring oss. Du behöver bara öppna ögonen för att se. Men det är inte alltid lätt. Jag har kallats naiv för att jag skulle vilja bidra till att göra världen till en bättre plats- på det sätt just jag kan. Jag har kallats hippie och romantiker för att jag tror att vi visst kan förändra det som är destruktivt runtomkring oss. På en fest i våras fick jag stå och lyssna på  hur  ”sådana där som håller på med yoga och meditation som tror att de ska förändra världen genom att lära känna sig själva är så dumma och naiva- upp på barrikaderna ska man, det är det enda som funkar!” Många djupa andetag fick jag ta och till slut insåg jag att den här människan varken kan eller vill förstå hru jag ser på saken, så jag lämnade honom åt hans självgodhet.

För jag tror att den enda sanna vägen till förändring börjar inom dig själv. Du kan inte ändra på någon annan än dig själv, och det i sig kan vara nog så svårt. Men att istället börja i andra änden, med att försöka tvinga andra att göra som man själv tycker är rätt, predika det från en talarstol eller skrika det ilsket från barrikaderna- jag tror inte att det är så särdeles effektivt. För med tvång kommer man ingen vart.  Det är därför parlamentarisk partipolitk inte intresserar mig så mycket. Elelr snarare, jag tror inte på den som en väg till förändring. För vilket parti talar alls längre om förändring, om fred, om att bygga ett mer kärleksfullt samhälle? Och vilken typ av retorik använder man sig av? Jag tror på icke- våldskommunikation, att förmedla det man har ödmjukt och utifrån egen tro och erfarenhet, inte utifrån prestige, ideaalism och intellekualiserat sätt att se på världen. Inom dagens politik talas det bara om tillväxt och pengar och nedskärningar och konjukturer. Och alla dessa begrepp talar sitt tydliga språk om vad som egentligen värderas högst i vårt samhälle idag, åtminstone bland de som styr: pengar. Inte människor.

Om barnen bestämde tror jag att det skulle se helt annorlunda ut. Om vi behöll vår ”naiva” eller som jag skulle vilja säga oförstörda kärleksfulla människosyn även som vuxna, istället för att ge efter för cynsim och resonemang av slaget ”Det går ändå inte göra något åt” och ”Våld och girighet är en del av människans natur”. Om vi skulle behålla vår förundran inför varandra och livet, och värdera oss och det högre. Då. Då skulle en förändring kunna ske. Så våga vara en naiv hippie som fortsätter förundras och tror på fred och kärlek som jag! 🙂 Då tror jag vi skulle komma någonvart. Och resan den börjar i hjärtat hos var och en av oss. Namasté!

En busstur med mitt blodsocker

Vissa dagar känns allt lätt och man kan möta vad som än kommer i ens väg. Jag tar bussen in till stan för att göra några ärenden jag dragit på alltför länge. Tillsammans med alla andra. För nu är det sommar och spårarbete och istället för en buss och två spårvagnar att välja på för att ta sig in till stan hemifrån mig, så finns nu bara bussen och ersättningsbussar vissa sträckor. Meckigt värre och  inte värt besväret att byta fyrtielva gånger. Så jag tar den ordinarie bussen, och den är proppfull av folk som är lika smarta och pragmatiska som jag.

Vid varje hållplats blir det trängsel och knuffar och ”Jag ska av nu!”  Jag säger att det bästa nog är att kliva av och sedan på igen för att det ska gå så smidigt som möjligt. Och folk lyssnar! Jag- den auktoritäre organisatören! Ha! Jag säger samma sak ett par hållplatser, och snabbt går det som på räls, trots att vi åker buss. *Göteborgshumor*  Folk ler och är vänliga och hjälps åt. Och jag blir glad av detta och känner mig lugn, trots värme och trängsel, två saker som jag har ganska svårt för.  Lyssnar på Fleet foxes och ser fram emot att gå av bussen inne i stan.

På vägen hem är återigen proppfullt på bussen. Men jag ler inte, utan känner mig  plötsligt ganska misantropisk. För blodsockret är i botten och någon luktar starkt av svett och det är återigen trångt och varmt. Och jag vill bara hem och äta och vila och ha mitt eget space. Tänk vad vi (eller i varje fall jag!) är beroende av hur våra kroppar mår, och hur humör och om vi ätit eller inte är så tätt sammankopplat! Nu är jag dock  mätt och belåten och kan känna människokärlek igen. Namasté!

The man with the child in his eyes

Jag har en väldigt fin och bra man. Tillsammans med honom har jag vuxit, utvecklats, äventyrat. Han är i sanning min livspartner genom allt. Han är min älskade och min bäste vän, oj vad vi kan prata när vi kommer igång! Om allt! Och vad vi skrattar sedan! Eller, i alla fall jag, för han är så vansinnigt rolig. Vi delar det mesta, samtidigt som vi inser vikten av att ge varandra utrymme att ha egna intressen och utrymme.  Ja wow det låter ju som värsta ideala handboksförhållandet vad vi har- men vägen dit har bestått i en hel del arbete, det kan jag lova- och mod! Mod att våga se sig själv genom den andres ögon- och tvärtom. För vad är inte relationer om ett sätt att få syn på andra och sig själv- och växa därigenom?

Och i lite samma ”barska” anda som när jag skrev om att trivas med livet är en färdighet, så är en god relation också det. Tycker jag i alla fall. Vissa verkar tro att den andra personen ska vara den där saknade pusselbiten i ens liv, göra en hel, som i en romantisk film. Och så är det klart där.  Men de filmerna slutar ju oftast när de tu fått varandra- men sedan då? Visst kan det vara så att man passar som handen i handsken, men vara hel behöver man vara i sig själv, också. Att vara tillsammans på ett bra sätt är också att vara stark och jordad i sig själv, och det finns en balansgång mellan att vara ”vi” och att vara ”jag”. Men när det kommer till kärleken så ser jag den som en blomma som behöver skötas om för att fortsätta leva och frodas. Inte glömma bort att vattna den, men inte heller vattna för mycket. Min man har förresten gröna fingrar, själv beror min omsorg om det som växer här hemma på hur mycket jag har på gång i mitt huvud … 😉

I vilket fall har yogan också betytt mycket för vår relation. Inte minst för att ha något att dela, att göra tillsammans. Men också för att den både fördjupat och helat, som yoga kan göra. Min N är väldigt kunnig på yoga, mycket bättre än jag på att minnas vad alla positionerna heter och om filosofin bakom. Själv får jag googla och läsa mig till- sedan sitter det å andra sidan bra i minnet. Men sista tiden har saker och ting rullat på för oss, men åt lite olika håll. För mig har yogan blivit mycket av ett projekt för skrivandet och andra kanske framtida projekt. Så pass att jag lite grann glömt av den som jag allra helst vill dela den med, den som peppat och hejjat på mig att göra det som gör mig glad, min största supporter helt enkelt. Av någon anledning har skrivandet alltid varit ett sätt för mig att göra mina upplevelser mer verkliga, för att jag då nästan kan uppleva saker och ting två gånger. Men ibland kan det också bli så att skrivandet nästan går före upplevelsen, och då blir det fel, jag försvinner in bland molnen som en annan skäggig gammal filosof ;), och missar lite vad som händer i livet, på marken runtomkring mig. Livet först och konsten sedan, är det ju! 😉  Lyckligtvis är min grönfingrade (och skäggige på riktigt! 😉 )man bra på att upptäcka när det börjar sloka lite och berätta det för mig, och det är jag så tacksam för. För att han håller mina rötter i jorden och mitt bladverk grönt och friskt. Namasté för det min finaste N.

The man with the child in his eyes är en sång med Kate Bush som alltid får mig att tänka på min N …