Skulle träffa en vän för en fika på ett café i eftermiddags. Jag försökte hitta något jag kunde äta. Eftersom jag inte var hungrig på mat eller smörgås men ju ändå ville ha något, spejade jag över disken. Hittade till min glädje ekologisk smoothie. Frukt! Det är ju OK. Gick fram till kassan. Fick vänta en stund på att betala. Då såg jag det. Berget. Ett berg av ”oversized” kakor av alla slag tog upp hela den ca 1,5 meter meter breda disken. Och på höjden mätte nog detta berg säkert 35- 40 cm. Minst. Jag svalde hårt. Trött och lite uppvarvad efter ett möte som jag varit nervös för innan hade en kaka suttit fint. Tittade på alla kakorna, tog in dem med blicken. Tänkte: ”Jag skulle kunna sträcka ut handen nu och ta en eller flera och bara trycka in dem i munnen, tugga så smulorna sprutar. Som kakmonstret!” Men det gjorde jag ju inte, för man betalar ju först och äter sedan i det här landet. Till slut fick jag betala min smoothie och vände kakberget ryggen och gick för att sitta och prata en stund med min vän. Och jag var skitstolt över mig själv! Vilken seger! Idag igen! Yäy! Samtidigt som jag egentligen undrar om det är så väldigt jobbigt. Det är ju bara fett och socker. Det är väl ingen stor förlust att gå miste om det? I 30 ynka dagar av hela mitt liv? Nej. Fånigt är vad det är. Och när det kommer till sötsakerna så må man betala med pengar först, men först efteråt med kroppen. Och min kropp är mitt tempel! Namasté!