Man ska inte ropa hej …

Förrän man är över bron. Just som jag trodde att jag skulle slippa bli så sjuk som min man så slog det till. Jag har fått lunginflammation. Jag hostar så jag tror lungorna ska komma upp, halsen blöda och grannarna ringa polisen. 😉 Skämt åsido, så här sjuk har jag inte varit sedan jag var liten. Och jag minns det inte, men min mamma gör. Hursomhelst, har fått medicin nu så förhoppningsvis ska jag bli bättre snart. Bara att sitta vid datorn och skriva är nästan mer än vad jag orkar. Men nu vet ni varför det nog inte kommer något inlägg på ett tag. Fast man vet ju aldrig när inspirationen slår till. Men jag tvivlar på att den gör det så länge jag mår såhär. Den här hösten är väldigt tuff. Jag hoppas på en ljusning snart. Och jag tror på en också, men det är svårt när man är helt utslagen, fysiskt, psykiskt och emotionellt. Men jag vet att den kommer. Namasté.

I väntan på något gott …

Väntar just nu på att ett par nya yogabyxor i härlig miljövänlig bambu ska komma på posten. Har ett plagg till i min garderob i detta material, och det är verkligen underbart mjukt och har mycket bättre egenskaper än till exempel bomull, som man blir både kall och våt i och som dessutom luktar när man svettas i det. Bambu är tydligen som ett naturens eget funktionsmaterial, och jag ser verkligen fram emot att se om de här byxorna kommer vara lika sköna att träna i som mina favoriter från kari traa.

Jag har inte så stor koll som jag skulle vilja ha, men jag såg i alla fall ett intressant seminarium om just fördelarna med klädproduktion och bambu, jämfört med bomull, fördelar som både handlar om miljö och kvalitet till exempel. Dessvärre produceras bambu fortfarande i så pass liten skala att kläderna kostar avsevärt mer än bomullsplagg. Men köper fler bambukläder så kan ju detta avhjälpas på sikt, precis som med till exempel utvecklingen kring ekologiska livsmedel.

Och jag tycker ju att hellre färre plagg i garderoben som både får dig och miljön att må bra, än massor av billiga plagg som gjort åverkan på miljön och dessutom inte håller särskilt länge så man får kasta och köpa nytt snart igen. Nu ska jag inte framställa mig själv i någon förskönad dager, jag köper långtifrån uteslutande ekologiska kläder, men jag försöker så långt det går i alla fall. Och jag köper mycket på second hand, vilket ju i sig är en miljöinsats, då man använder plaggen igen, istället för att bidra till nyproduktion och ytterligare miljöförstöring som man gör när man köper nytt.

Att hålla någon slags minimalistisk linje där jag inte köper kläder alls utan använder de jag har tills de faller av kroppen på mig, det skulle jag aldrig klara. Däremot försöker jag ge bort kläder jag av någon anledning inte längre kan eller vill ha till mina vänner, och jag har också fått en hel del fint. Nu senast var det min lillasyster som gjort garderobsrensning, och gissa vem som hade turen att få ta del av den? 😉 Fick bland annat precis en sådan kjol jag gått och önskat mig, och så fanns den bara några kvarter bort i min syrras garderob, tänka sig. Byta kläder- träffar är att rekommendera, både för att göra ny plats i garderoben men också för glädjen i att det jag inte vill ha kanske kompisen blir överlycklig över. Och det bästa i det är att det varken kostar en krona eller påverkar miljön. Win- win helt enkelt. Pass it on- principen är verkligen min melodi, och kan jag dessutom bidra till att inte bidra till att öka konsumtion (eh ursäkta” tillväxt”) så är jag bara glad. 🙂

Andetaget som transformerar

Igår hade jag ingen bra dag alls. Så är det ibland. Trött och ledsen och frustrerad. Men saker och ting kan ändra sig, och dagen fick i alla fall en bra avslutning. Gick på yoga flow och tog i ordentligt, vilade ingenting utan körde på tills musklerna darrade. Ibland är det helt rätt, att jobba med motståndet, ta emot det, ta in det, bli ett med det. Mot slutet gjorde jag en härlig brygga där jag riktigt fick sträcka ut bröstkorgen, och denna gången kom jag upp bättre än jag gjort de senaste gångerna efter mitt längre uppehåll från bryggor. Skönt.

När jag traskade hem med min matta på ryggen var frustrationen borta, jag mådde bättre. Som vår lärare sa i början av passet: ”Kanske har ni med er känslor från dagen in i passet och det kan påverka andningen. Men det kan ju ändra sig.” Jag reflekterade över min andning efter passet, att den inte strömmade fritt i början, den liksom fastnade på vägen, jag blev andfådd,började kippa efter andan och fick släppa ujjayi- tekniken och andas vanligt en stund.

Men under andra hälften av passet upptäckte jag att andningen flöt på och att jag kunde röra mig mellan positionerna utefter den och gå djupare, och njuta. Särskilt framåtböjningarna var riktigt sköna igår, mycket för att jag verkligen gick in i dem med andetaget. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: andningen är en jättestor del av yogan och den kan verkligen göra hela skillnaden. Så via andetaget  transformerades motståndet  succesivt till välbehag eftersom jag stannade kvar i det som skedde. Kanske är något att ta med sig i livet?

I väntan på en ljusning

”There is a crack,a crack in everything, that is how the light gets in. ” Leonard Cohen

Kloka är de människor som kan ändra (på) sig

Så sa en person till mig idag som jag har stor respekt för, och som dessutom ingår i det team som hjälpt mig komma tillbaka sedan utbrändheten. Och det är så sant. Fast jag då för min del har kämpat med att vara konskekvent en stor del av livet, till ingen nytta och stor frustration. Både för mig själv och för andra, kan tilläggas.

För detta med att vara konskevent bygger ju någonstans på en tanke om att livet står still. Att alltid förbli densamma och att alltid göra på samma sätt antyder ju att alla situationer är lika och alla människor till exempel kan bemötas på samma sätt. Men så är det ju inte. Livet, det rör på sig, framåt! Alltid. Det enda vi egentligen kan vara säkra på är väl detta, att livet står i ständig förändring. Jag lär mig det, allteftersom.

Det är kanske lite paradoxalt, för samtidigt som jag velat vara konskvent och haft svårt att hantera förändring på vissa plan, älskar jag ju förändring på andra. Jag är ju den som tycker att traditioner är till för att brytas, kan vara riktigt flexibel på många plan och gillar att bli överraskad- i alla fall när det kommer till andra. 😉 När det kommer till yours truely kan det ibland vara en helt annan sak. Särskilt när det gäller de där förhärskande sanningarna man tror sig ha om sig själv eller om hur man ”ska” göra vissa saker. Jag är si, med det där är det så.

Men nu är jag rent ut sagt jävligt stolt över mig själv, för nu har jag tillåtit mig att vara riktigt inkonskent!! Eller ja, i alla fall ändra mig 180 grader angående en viss sak. Förra veckan tog jag ett beslut att ”nu gör jag så här”. Och det kändes rätt, just då. Men denna kom jag på att jag ska göra precis tvärtemot, för just nu känns det rätt. Sedan är jag ju glad att det inte var något superstort livsangörande som att, inte vet jag, gå och snagga mig (hade varit svårt att ändra på i efterhand ha ha) eller flytta till Kina. Utan lite lagom stort sådär och möjligt att ändra på.

Jag säger som min kloke (och för tillfället så sjuke) man: ” Jag tänker vara konskevent med att vara inkonskvent”! För det, mina vänner, är i sig en hyllning till livet tycker jag! Naturligtvis när det sker i någorlunda vett och sans. För det allra mesta. För inget ovett utan vett, så att säga. Namasté!

Det är som det är

Just nu är jag:

Glad efter en helg hos mina föräldrar där de verkligen skämde bort mig på alla sätt och vis, det behövde jag verkligen.

Helt slut efter några nätters mer eller mindre sömnlöshet eftersom mannen fått lunginflammation och hostar sig genom nätterna, och den enda som orkar ta hand om saker och ting här hemma är jag, för han är alldeles för sjuk.

Men jag är glad och tacksam att han idag fått medicin så han kan bli frisk snart. Tycker så synd om honom! Samtidigt ligger jag på min madrass i rummet bredvid och när jag precis nästan somnat för fjortonde gången och han börjar hosta igen så tänker jag att jag blir tokig. Inte på honom men på att inte få sova!

Lite mer klok på mig själv efter ett samtal med min yngsta men icke desto mindre kloka syster. Jag är både svag och stark och glad och ledsen och hjälplös och kraftfull och ensam och tillsammans på en gång. Jag är INTE antingen/eller och INTE bara en sak.

Fast besluten att allt kommer bli bra– och trygg i att bryta ihop och komma igen kan vara det allra bästa vissa dagar.

Sugen på att inta yogamattan någon dag snart- det sätter alltid saker och ting i perspektiv och ryggraden i stilig hållning.

För allt är som det är och efter alla känslostormar är det skönt att vila i just det en stund- innan jag ger mig ut på nästa känslovandring! 😉 Namasté!

Kärlek till bästan

Redan från att vi är små får vi lära oss om kärlek till nästan. Den finns inom kristendomen och andra religioner, men även i vår samhällsanda. Vi ska vara snälla och hjälpsamma mot andra, älska och respektera dem. Men jag själv då?

Jag har flertalet medsystrar som är fantastiska på att stötta, peppa och vara där för andra, för mig. Som säger ”Var snäll mot dig själv nu, ta hand om dig själv nu”. Och jag med. Jag vågar drista mig till att säga att jag är riktigt bra på det där. Att lyssna och komma med kärleksfulla perspektiv som jag menar att mina nära och kära ska ha gentemot sig själva, istället för att gräma och skuldbelägga sig för än det ena än det andra de inte räcker till för. Det är väl därför som de ringer upp mig när det är tufft, för att jag lyssnar och är snäll. Ibland coachar jag och peppar fast jag egentligen inte har kraft till det. När jag egentligen borde säga: ”Jag orkar inte lyssna på dig nu, kan vi ta det en annan dag? Jag är så trött. Jag behöver ta hand om mig idag.”

Det som framförallt får mig att känna mig som en hycklare av stora mått, det är när jag peppar någon annan att vara snäll mot sig själv, när jag i nästa ögonblick är mycket elak mot mig själv, i tankarna. Det gör mig ledsen.

Så från och med nu, all den kärlek jag hyser för mina nära och kära, allt gott jag önskar dem, det tålamod jag har för dem och deras orosmoln och rädslor. Det ska jag ge också till mig själv. För det är jag värd. Vi överröser andra, inte minst av allt barnen, kärlek och hänförelse och tålamod. Men ofta ofta glömmer vi alldeles bort oss själva. Kärleken till bästan kallar jag det ju. Jag talar inte om egocentrism. Typiskt nog måste ändå det lilla försvarstalet komma, att jag inte menar att jag ska bli värsta egobruden nu. Gah, vad trött jag blir på mig själv. Nej. Inte fan tycker jag en kär vän är ego för att hon oroar sig för att inte göra bra sig ifrån sig på jobbet, eller oron om hon kommer träffa någon att dela livet med, eller när hon frågar sig gång efter annat varför det är så svårt att säga nej- till andra, vill säga. Till oss själva blir det väl en hel del nej. Tyvärr.

Så. Det som jag tycker är rimligt och riktigt för de jag älskar ska nu också blir rimligt och riktigt för mig själv. Det här med kärleken till nästan är i bästa fall en misstolkning, i värsta självförnekelse och uppoffran endast för att det är ”rätt” sak att göra. Puckat säger jag. Nu ska inte bara andra få åtnjuta min vänlighet, mitt tålamod, min lyhördhet, min kärleksfullhet. Från och med nu inkluderar jag även mig själv i den skara som får värma sig i mitt ljus. Härligt!