Tjock yogi

Jo jag lever. Men just nu vadar jag liksom i en seg gröt eller lim kanske, mentalt såväl såväl som fysiskt känns det så. Jag är tung och trött och det där sabla ljuset som alltmer återvänder har jag ett högst ambivalent förhållande till. Men. Jag har i alla fall släpat mig iväg till gymmet två dagar i sträck nu. Jag ska inte påstå att jag njutit, men jag gick dit i alla fall. 😉

Ni vet när man haft uppehåll i uppehåll i träningen och liksom aldrig riktigt kommer igång förrän nästa sjukdom drabbar en. Då byggs motståndet upp i mig. Och så när jag väl tränar är jag inte lika uthållig och smidig och jag har dessutom lagt på mig lite i fettvikt och tappat lite i muskelvikt och konditionen den kan vi ju bara fetglömma liksom. Jag känner mig kort sagt långtifrån mitt bästa yogijag (eller jag för den delen). Och jag hänfaller åt egots små fulheter såsom att tjurigt jämföra mig med grannen med en inre dialog som låter ungefär såhär: ”Jaha värst vad hon var vig då och jag är ju mer som ett kylskåp här” och blänga med ord i tankarna som ”Vad fan glor hon på då? Ja jag är en tjock yogi, aldrig sett en sådan förut?” Och så vidare. Men jag bjuder på det. Jajamensan. Jag är inte perfekt (men det visste ni nog redan) och just nu manifesterar sig motståndet både på det ena och det andra sättet. Men då får det väl göra det då. Bring it on bara. Jag står pall med kärlekskanonerna laddade. Eller något.

Och samtidigt i allt detta så jag har jag haft en otippat bra dag: jag och mannen åt lunch tillsammans och de hade min absoluta favoritbakelse sedan jag var liten så en sådan var vi ju bara tvugna att dela på. Mums vad gott! Och så gick vi en sväng på stan i solen och hade det bra. Och stötte ihop med en av våra ”gamla” yogalärare som är en jättehärlig person och det visade sig att hon hade spännande grejer på G och så kändes det liksom nästan som ett tecken på något vis. Fast- jag tror ju inte på sådant. Fast synkroncitet tror jag väl på, kanske. Men jag aktar mig för att hänfalla åt att vara neurotisk. Hursomhelst. Den här dagen liksom överbevisade mina smått negativa förväntningar på livet just nu och det är jag väldig tacksam för. Och nu är jag väldigt trött så nu blir det sängen. Hoppas ni har det bra Namasté!

Hardcore flunsa och solsken

Feberfri sedan några dygn men oj den här influensan var verkligen hardcore. Minus lunginflammationen i höstas har jag inte varit såhär sjuk på åratal. Pratade med min svärmor igår som sa att nu kommer ni vara friska resten av året, så sjuka som ni varit i höst och vinter. Det hoppas jag verkligen. Min stackars kropp får ju aldrig komma igång med träning igen och jag känner mig verkligen som en tung oformlig slapp klump just nu. Även om jag inser att min känsla av att vara the blob inte helt (än så länge) motsvarar verkligheten. I vilket fall längtar jag efter att få RÖRA på mig. Längtar efter yoga samtidigt som jag känner mig som ett kylskåp ungefär just nu och hur ska ett kylskåp klara av att stå i hunden? 😉 If there is a will there is a way, heter det ju så …

Nu hostar jag en hosta som inte låter så trevlig och konditionen är det ju inte mycket med (läs: blir helt slut av att gå till tvättstugan och tillbaka igen) men jag mår ju mycket bättre. Sådär så det gör mig rastlös att bara sitta inne och hemma men när jag väl tar mig för något tryter energin rätt fort. Jag som har en massa projekt på G i mitt huvud. Är nog att solen lyser så fint som gör det. Till exempel putsa fönstren som efter en hel Göteborgsvinter knappt går att se ut genom. Storstäda lägenheten. Baka bullar. Och skriva klart det där ansökningbrevet som fått ligga på is hela konvalescensen. Jajamensan.Tror nog att jag får prioritera lite. Som vanligt. Men jag inser det ju själv i alla fall.

Hoppas ni får tillfälle att njuta lite av solen idag. Kanske tar jag min karl under armen i eftermiddag och vandrar några kvarter i solen tills vi båda blir andfådda och vill gå hem och däcka igen. (Han slapp inte undan han heller. Flunsan alltså.) Namasté!

Åh vad jag är sjuk!!

Som sagt, det är inte alltid som man själv bestämmer när man ska bli frisk. Eller aldrig snarare. (Note to self: mer ödmjukhet på detta område) Igår vaknade jag med 39 graders feber, inte kul. Kroppen värkte, huvudet värkte och jag hade ångest. Fy vad dåligt jag mådde, stod inte ut i min egen kropp. Jag kunde inte sitta i skräddare för lederna gjorde så ont. Provade att andas och räkna längden på andetagen, men ärligt talat, min näsa är så täppt att jag får andas som en fisk på torra land, så jag är bara glad att jag kan syresätta mig alls. Nässprayet verkar inte hjälpa ett dugg och jag är jättetäppt och svullen i näsan kombinerat med rinnsnuva. Det bästa av två världar, med andra ord. Dessutom tog jag av någon anledning alvedon hela dagen och fick inte ned febern alls. Tills jag kom på att ipren hjälper ju mycket bättre på feber. Kunde knappt äta, och när jag åt smakade det ingenting. Så mycket av smaken sitter i näsan, helt klart. Idag har jag fortfarande feber, men några streck mindre, och jag är så tacksam att kroppen slutat värka, var så jobbigt. Nu är det bara att dricka massor med houngsvatten, vila och vänta ut det. Hoppas ni är friska och mår bra och har en skön helg! Namasté!

Ps. Jag är så oerhört glad och hedrad över att vissa av mina läsare (vars bloggar jag läser också) har mig i sin bloggroll. Jag verkar ha valt ett bloggtema där detta inte går att fixa till, kanske i kombination av bristande tålamod att sätta mig ned och lära mig mer om wordpress. Men nu har jag bestämt att jag under våren ska lösa detta, för det finns ett helt gäng fina bloggar om yoga som jag gärna vill sprida vidare. Om jag så ska behöva byta utseende på bloggen. Kan ju vara uppfriskande, lite som att byta frisyr.

Omedveten närvaro

Trodde förkylningen gett med sig. Nässprayat och nässköljt och avstått träningen. Men det var ju just det, jag trodde det. Jag förutsatte att efter en vecka skulle det vara bra. Har ju inte haft någon feber liksom. Jag blir så trött på mig själv,  som alltid ska kontrollera allt. Som svarar på frågan om någon säger: ”Är du sjuk?” ”Nej jag är inte sjuk!” Host host.

Ibland undrar jag om jag lärt mig något alls på min utbrändhetsresa. Sanningen är väl den att man får lära om och lära om igen. Och det är en ständig balansgång. Är jag trött för att jag behöver vila, eller är det en trötthet som mår bra av lite träning? Det känns fånigt bara när andra verkar ha bättre koll på hur jag mår än jag själv. Förra veckan på vägen hem en kväll på spårvagnen frågade en tjej mig om jag vill sitta. Istället för henne. Kan inte sett så pigg ut med andra ord. Men jag tackade nej, nejdå, tack men nej, det går så bra det här. Fast benen var tunga som bly. Vad är det med mig liksom? Ta emot hjälp från vänliga medmänniskor som ser en? Nejtack det går så bra så det här. Gah.

Får trösta mig med att jag åtminstone är medveten om att jag gör såhär. Bara några dagar en vecka sådär efteråt trillar myntet ned. Det är ju ändå ganska medveten närvaro. Ha ha. Nej snarare omedveten närvaro, som blir medveten efter ett tag. Hoppas ni mår bra och har en härlig dag. Namasté!

 

All hjärtans dag

Idag har Valentin namnsdag och det är också den 14:e februari vilket kallas för Alla hjärtans dag. Jag gillar inte kommersialiseringen av den här dagen, att man förväntas köpa fåniga nallar och hjärtformade chokladaskar till den man älskar bara för att. Nej. Sådant är jag bara anti.

Däremot är jag för att uppmärksamma de vi håller kära, men då inte ”bara” en eventuell livspartner, utan resten av familjen och vännerna. Och jag är för att låta hjärtat ta lite mer plats överhuvudtaget, samhället vi lever i är alldeles för förnuftigt tycker jag. Och att gärna göra det vilken dag som helst, inte bara just denna idag. Men jag passar väl ändå på då 😉 att sända lite hjärtljus från mig till er och hoppas att ni idag precis som alla andra dagar lever i kärlek. Namasté! ♥

 

Dunder

Haft lite förkylningssymptom senaste veckorna men inget som direkt brutit ut. Men lagom till helgen blev jag dunderförkyld och har snutit mig igenom säkert 20 paket näsdukar. I fredags förmiddag blev det en kortare yogasejour hemma men det var svårt då jag blev alldeles andfådd av att försöka andas genom en täppt näsa. Jag är restriktiv med nässpray men denna gång behövde jag det verkligen, och vilken lättnad det var att kunna andas fritt igen.

Morgnarna är värst, när jag legat ned många timmar och det stoppat upp i näsan igen. Igår kväll tog jag en extra kudde så nu är nacken stel istället. 😉 Mycket vila har det blivit i helgen i alla fall och min fina man har tagit hand om mig på bästa sätt 🙂 Jag har dessutom blivit halvt besatt av ett spel som finns i hans smarttelefon, vilket aldrig händer mig om jag är frisk. Då gillar jag ju inte ”sånt”, ha ha.

Jag ska pigga till mig lite mer så att jag kan skriva klart ett lite mer engagerat inlägg som jag har haft på gång en vecka nu. Den som väntar på något gott … Ha en fin dag och hoppas att ni är friska och glada! ♥

Kom ihåg att andas

Pratat flera gånger senaste dagarna med olika personer om hur viktigt andetaget är i yogan. Centralt. Och för all fysisk träning. Och för allt. Andas vi inte lever vi inte, så enkelt är det. Man kan ju tycka att andas, det är något vi bara gör utan att tänka på det. Men kvalitén och karaktären på andetaget skiftar med hur man mår. Det har jag verkligen blivit varse sedan jag gjorde yoga till en del av mitt liv. Särskilt när jag blir orolig, stressad, ledsen, arg- för då blir det så tydligt att andetaget inte flyter fritt. Men då kan jag istället ta tag i andetagen, räkna dem, vara i dem och på så sätt förhoppningsvis hitta ro igen.

Just nu känns det som att mitt andetag fastnar ibland. Det sitter jobbiga känslor någonstans i bröstet, och det är där andetaget liksom stannar upp. Men på och i ujjayi- andningen flyter det mycket bättre. Då kan jag komma åt det där som sitter fast och lösa upp det, andetag för andetag. Igår kväll på mattan andades jag långa, stadiga andetag. Läraren gick dessutom runt och lyssnade på oss: ”Får jag höra när du andas”. 🙂 Nytt inslag men positivt tycker jag. Tycker ibland att rummet är skrämmande tyst när jag yogar på gymmet. Igår andades det överallt runtomkring mig. Det fanns ett fokus och det hjälpte mig att hitta mitt. Rummet var som en enda stor lunga och jag en del av den. Det var en förundrade upplevelse och välbehövlig. Tacksam för det. Och tacksam att ha finaste mannen ♥ på mattan bredvid och fina vänner nära. Namasté.