Kärleksfull vänlighet: en meditation

En halvtimmes stillsamt yogande igår tog faktiskt hand om en det mesta av min frustration. Idag känner jag mig betydligt lugnare, mer i acceptans. 😉 Inga solhälsningar men katt/ko- rörelsen man gör stående på alla fyra kändes skönt för ryggen som mest suttit och legat de senaste dygnen. Efter att jag värmt upp kroppen lite grann med lätta rörelser och med hjälp av andningen- upphör aldrig att förvånas över hur man kan bli varm bara av att andas på ett visst sätt- satte jag mig till rätta med en platt soffkudde som stöd under svanken. Andades och stretchade nacken för det behövde den. Sträckte försiktigt ut sidorna och midjan, skönt. Sedan gjorde jag en meditation liknande den jag gjorde i våras med min lärare A som hon kallade för kärleksfull vänlighet. Den hade mycket god effekt då och eftersom jag ändå hittat min verktygslåda igen så valde jag att plocka upp just denna. När man är krasslig och samtidigt frustrerad och stressad över det, vad kan vara bättre än lite extra kärlek?

Jag valde att ta hjälp av ett lyckligt minne för att hitta till kärleken. När jag i juni satt vid relingen på en båt som plöjde vågorna längst kusten av en liten grekisk ö som jag och N spenderade en härlig vecka på. Jag satt lutad mot hans bröst med hans armar runt mig och med varm sol och frisk vind i ansiktet. Då kände jag mig fullständigt lycklig och tillfreds med livet, med allt. Den känslan spred sig i hela mig och jag kände hur ett leende spred sig på mina läppar. Det är faktiskt ett enkelt men mycket effektivt ”trick” att ta till om man känner sig sjuk eller låg: att gå in i ett härligt minne. Trots att jag igår satt på min matta och inte på den där båten så var känslan som genomfor mig densamma. Och det betyder att vi alltid har tillgångt till att må bättre och att det inte är avhängigt semestrar och annat egentligen. Eller jo, emellanåt, så att man kan fylla på den där upplevelse/minnesbanken. Men eftersom de flesta av oss inte kan åka på solsemester varje vecka så är det bra att ta till den här enkla meditationen. Helt gratis, kräver varken solkräm eller bikini och man kan ta med den överallt. Works wonders. Namasté!

Hur man gör för att sluta vara ful

WordPress som är mitt bloggverktyg är fullt av smarta finesser, och en av dem är att jag kan se hur människor sökt sig fram till min sida, alltså vilka sökord de använt sig av eller om de klickat sig vidare via andra siter. Till exempel ”yoga” ”utbrändhet” och ”mindfulness” är ganska vanliga sådana som andra använt sig av när de hamnat på min sida. Men nu idag när jag tittade igenom besöksstatistiken såg jag att någon sökt på ”hur man gör för att sluta vara ful”. Och det bara knöt sig i magen på mig, vad ledsamt att någon googlat detta? För i min värld finns det inga fula människor, vi är alla vackra för att vi är de som vi är. Jag vet inte om den här personen fann vad den sökte eller om hon eller han ens läser min blogg, men jag måste bara säga att du kan inte sluta vara ful, för du är inte ful till att börja med.

Jag kan endast föreställa mig vad som fått dig att tro att du är ful, om det ens är så det är, men att du sökt på det på nätet gör mig ledsen i hjärtat. Och jag kommer att tänka på Christina Agulieras vackra låt ”Beautiful” som handlar precis om det jag säger: att oavsett andras kritiska och hårda ord, eller kanske allramest de egna man piskar sig själv med, så är du vacker precis som du är. Och försök fokusera på att hitta sådant i livet som är givande för dig, som skänker dig glädje, för glädje gör att vi glömmer bort oss själva, och allra mest att kritisera oss själva. Och ha människor i ditt liv som kan se dig för din egen unika skönhet, och strunta i de andra. För då kommer du successivt känna mer kärlek för dig själv, och kärlek och skönhet är på sätt och vis samma sak.

Om det nu är så här det var för den som hamnade på min sida vill säga. Det vet ju inte jag. Men såhär associserade jag alla fall kringdetta med fulhet kontra skönhet. Att den förstnämnda finns inte, i sådana fall gäller den den fulhet som finns i otrevliga, själviska människors handlingar och beteenden. Vilket jag har svårt att föreställa mig gäller någon som sökt på de orden. Och att den sistnämda finns i oss alla. Så försök inte sluta vara ful, utan var bara dig själv med allt det vackra som det innebär. Namasté.

När man släpper taget om tiden och låter dagen flyta fram långsamt

Jag tycker om den där speciella känslan som kan infinna sig en lördag eller söndag eftermiddag när man bara släpper taget om måsten och borden och bara låter tiden flyta fram bäst den vill. När man gör det som faller en in. Eller inte gör ett skvatt. Tar  en promenad och spanar på äppelträd. (Vi har ett bra ställe vi hittade förra året och hade äppelmos hela vintern i frysen) Eller kryper ner i sängen igen efter frukosten och läser, eller pratar och skrattar med mannen. Busar med katten (som ÄLSKAR studsbollar!).  Bakar en sockerkaka och äter den ljummen med massor av te och mys i soffan. Går och handlar härliga höstgrönsaker i vår fina frukt och grönt butik och lagar en god grönsakssoppa. Planterar om växter (mest ätbara) i köket och (jag) inser att det ju är riktigt roligt. (Har tidigare varit lite för lat helt enkelt och låtit karln sköta det där med att sätta fingrarna i jord. Men det blir det ändring på nu! Vad sägs om ätbara blommor till höstens och vinterns sallader?)

Promenerar i långsamt mak till biblioteket och lånar en kasse böcker om yoga och lite annat smått pch gott. Och är faktiskt tacksam att jag åkt på en förkylning av sådan där lagom kaliber: tillräckligt förkyld för att inte orka med några större åthävor, men inte så sjuk att jag inte orkar med de här småsakerna i en takt som är maklig, skön och spontan. Ibland behövs en förkylnign för att jag ska tagga ned. Och åh vad jag älskar när jag slänger en blick på klockan och inser att den inte är mer än att jag kan fortsätta dagen fram i samma tempo i många, sköna, långsamma timmar. Och jag har upptäckt vad som är kraxet i kråksången (om man nu säger så?): att när man släpper taget om tiden och måsten och rusa hit och dit och göra det och det bara för att. Då. Då kan jag vara i nuet, och DÅ. Blir tiden min vän och vandrar liksom bredvid mig i precis det tempo som jag vill. Att stressa gör inte att man hinner mer. Tvärtom. Man blir klumpig, fumlig, grinig och hinner inte med ett skvatt. För man är inte närvarande i det man gör. Tada! Vardagsmindfulness. Ha en underbart skön söndag! Namasté!

Träd är liv

Idag vaknade jag av oljud från innergården som vårt hus vetter mot. Gick och såg ut genom fönstret och såg hur en man med motorsåg i handen sågade ned, nej, skövlade det vackra trädet som jag sett från mitt köksfönster varje dag under de snart tre år som vi bot här. Jag kunde inte tro mina ögon. Detta vackra högresta träd som om våren blommar av rosa i veckor och resten av årer står skrudat i ett djupt vinrött lövverk. Bara under de kyligaste vintermånaderna står trädet kalt, men till och med då äger dess svarta grenar som sträcker sig mot skyn en skönhet. Och inte nog med det, på andra sidan om cykelskjul och soprum har trädet ett tvilling som inte heller fick stå kvar.

Jag vet att jag läst någonstans att hyresvärden har planer på att bygga om eller bygga ut dessa byggnader, men aldrig att jag trodde att det skulle vara på bekostnad av de här vackra träden som säkert stått på gården i minst ett femtiotal år. Ingenstans har hyresvärden gått ut med information om att träden skulle huggas ned, för då är jag ganska säker på att fler än jag skulle protesterat. Jag bor i ett ganska unikt bostadsområde i Göteborg med så kallade landshövdingehus som byggdes runt 1930- talet. Det som varit så speciellt med just vår gård är just dessa träd, som inte bara är vackra att se på men som även skänkt skugga, ljudisolering och minskat insynen från lägenheterna mittemot.

Jag undrar finns det inga bestämmelser kring om och under vilka omständigheter man får hugga ned gamla träd som är en del av en bostadsmiljös exteriör? För till skillnad från vad vissa byggnadsherrar trott som byggt miljonprojekt och betonglådar att förvara människor i så bidrar en grön, växtrik och levande närmiljö till att människor har betydligt ökat trivsel och livskvalitet i sitt boende. Det är för sorgligt att somliga människor är så alinerade från naturen och vårt ursprung att de kan bestämma att träd ska skövlas utan att blinka.

Hus kan ju k- märkas men hur är det med träd? Jag är djupt besviken på min hyresvärd och ledsen i hjärtat, för träd lever och idag fick två dö.  Nu ska tydligen min gård förfulas med någon utbyggnad och redan är marken där de två träden stod lummiga och högresta tidigare i morse jämnad och till och med gräset bortgrävt. Det är så att man kan gråta.

Vägen till yoga kan vara flera olika saker

Yogapasset häromkvällen gick bra, jag var betydligt mer uthållig än jag trodde och kroppen kom ju ihåg. Såklart. Men jag var allt lite pirrig i magen innan. Passet var ju benämt yoga slow, och det passade mig bra. Upplevde det inte heller som särskilt slow, snarare precis lagom.

Tidigare under mitt yogautövande har jag gärna gått på pass som varit längre och där man får öva upp sin uthållighet och verkligen på få låta musklerna jobba och svetten droppa ner på mattan. Jag har egentligen inte behövt någon annan träning för att hålla mig i form. Före jul förra året höll en av mina fina instruktörer (som tyvärr inte är kvar längre) i en yogautmaning. Jag tror vi höll på i två och en halv timme. Och tiden bara flög iväg. Eller snarare flöt kanske.

Men det som slog mig efter yogapasset i tisdags är att även om passets utformning kan erbjuda olika typer av utmaningar för kropp och sinne, så kan resultatet fortfarande bli ungefär detsamma: lugn, harmoni, glädje. Det är bara det att vid olika skeden i livet behöver man olika saker för att nå just det resultatet. Därför behöver man inte värdera sitt yogautövande som, inte vet jag, avancerat eller lätt, flow eller slow, egentligen. Det är ju någonstans ändå den strävan man har med sin yoga som är det centrala. Att inse det ger i alla fall mig tillfredställelse och frid. Något som är lätt att glömma, och som vår lärare A påpekade, är att själva de fysiska rörelserna som vi kallar asanas bara en är en del av flera i yogans åtta delar, eller steg. Enligt ashtanga yoga traditionen utgörs de av:

Yama: etik och moral

Niyama – hur man tar hand om sig själv

Asana – fysiska övningar

Pranayama– andningen

Prathayara – att ha kontroll äver medvetandet

Dharana – koncentration

Dhyana – meditation

Samadhi – att vara fullständigt närvarande

Källa: ashtanga.se

Alla dessa måste finnas med för att uppnå balans. Och jag tycker att om man kan utöva dem alla på en gång kan man skatta sig lycklig! De flesta av oss gör så gott vi kan och kanske man man uppnå samtliga under korta ögonblick i livet, eller längre, beroende på förutsättningar och hängivenhet. Men jag måste erkänna att jag är dåligt påläst när det kommer till denna åttastegsväg. Annars har just läsandet varit ett sätt för mig att närma mig det mesta i livet; intellektuellt. Yogan har lärt mig att man kan närma sig saker inte bara med hjälp av huvudet utan genom att helt enkelt vara i det som är, just nu, och lära via erfarenheten. Det spiller över på alla möjliga områden i mitt liv. Och jag som under mitt lilla uppehåll sörjt lite, tänkt att jag förlorat yogan, eller i varje fall tappat bort den lite grann. Men det är ju inte sant, den fanns ju här hela tiden. För övrigt lär jag mig väldigt mycket på mattan och utanför den, bara genom att lyssna. Både på andra kloka lärare jag möter och på mig själv. Det räcker långt.

Bild lånad från: smokemuse.typepad.com

Planerat pass

Ikväll ska jag gå på ett yogapass för första gången på rätt länge. Jag börjar dock lite försiktigt med yoga slow. Ser fram emot att göra solhälsningar tillsammans med andra, för att yoga ensam och i grupp är ganska olika upplevelser tycker jag. Yogar jag ensam kan jag å ena sidan bestämma tempo och rörelser själv, men å andra så kan jag paradoxalt nog uppleva att det ibland är svårare att hitta fokus på mattan ensam hemma i vardagsrummet.

När jag yogar tillsammans med andra får jag det där lilla motståndet som distraktionen av att det finns fler i rummet utgör. Då kan jag faktiskt ofta hitta koncentrationen lättare än när jag är själv. Energin man genererar vid yoga i gemenskap är naturligtvis speciell också. När ett helt rum fullt av människor är som ett enda stort andetag. Det är fantastiskt. Men trots dessa reflektioner är min strävan att gå till passet ikväll utan några specifika förväntningar, andra än att jag ser fram emot det. 🙂

Eller jo. Vi går ju mot fullmåme (den är full nästa måndag) så att göra månhälsningar hade varit trevligt. Det är en vacker och värdig rörelse i yogan och jag upplever det verkligen som att man hälsar månen när man gör den. Det är lätt hänt att man glömmer bort månen och bara hälsar solen i yogan. Men månen är ju också viktig för vår jordliga existens. Namasté.

Att skriva yoga

Hittade den här i en fin blogg om yoga jag precis hittat till. En bok för att skriva (om) yoga i. Gissa om jag blev sugen på en sådan? Ska visst inte kosta många kronor på någon webshop online. Fast strax efter ha- begäret väckts insåg jag att jag ju redan har en yogabok. En virtuell, här. Camilla som driver ovan länkade blogg skriver hur hon får nya insikter av att skriva om yogan efter det fysiska yogautövandet, och hur i synnerhet ashtanga yoga förhöjer både hennes kreativitet och inspiration. Och det har ju jag också skrivit om tidigare. För det är verkligen så. Och inte nog med det, yogan och kanske framförallt ashtangan, har visat mig vägen tillbaka inte bara tills hälsa, men till att vara sann mot mig själv. Och däri ligger för mig både hälsa- för är man sann mot sig själv, lyssnar man till sig själv, knopp som kropp, och du kan man nå hälsa. Men där finns även kreativitet- skapandet- egentligen nyckeln till att vara levande- för utan detta lever vi ju egentligen inte, vi bara vandrar på genom dagarna som robotar, eller marionetter kanske.

Att skriva efter yogan och om yogan har blivit och är en enorm källa att ösa ur- en källa av kraft, glädje, inspiration, kreativitet och välmående. Ibland glömmer jag bort, som ju mänskligt är, hur mycket yogan gjort för mig, hur den helat mig och fortsätter att balansera mig. Och hur den sprider sig till så många delar av mitt liv, hela mitt liv. Det är jag oändligt tacksam för. Eller kanske ska jag tacka de fina lärare jag haft och har, och även mig själv för att jag faktiskt ger mig själv yogan. På pappret såväl som på mattan.

Men visst är den en söt liten skrivbok så säg … ?

Bild lånad från: 4kvarter.papper.fi