Joggar på

Jag fortsätter med joggandet, trots att ryggen värker efter en viss sträcka. Vill ju så gärna springa, av någon märklig anledning. Det är väl känslan efteråt och på sikt att uppleva flow som hägrar. Just nu behöver jag springa tror jag, för att göra av med stress i kroppen. Typiskt då att kroppen ska börja göra ont. Men kanske är det en låsning som kan lösas upp med rätt träning? Jag tror på att göra det som av någon anledning känns rätt just nu när det kommer till träning, jag tror att kroppen (dvs jag!) är klok och vet vad den behöver. Så jag lyssnar. Och försöker ha tålamod med att ryggslutet gör ont, försöker hitta rätt hållning, rätt rytm i stegen, varva med att gå, och stretcha ryggen ordentligt efteråt. Är det någon van joggare/löpare som har några bra tips förresten?

joggingyogi?

Ja jag vet inte om jag är en joggingyogi eller ej, men den senaste månaden eller så har jag alltmer provat på att jogga, springa eller vad man nu ska kalla det jag gör. Ta sig fram med snabbare steg än att gå hastigt och bli andfådd. Min ambition har varit 3 kortare (ca 3 km) sådana turer i skogen per vecka. Har gått bra i hela 2 veckor nu. (OM jag gör en till denna vecka och jag har ju hela helgen på mig).

Jag som faktiskt hörts säga att jag ”hatar” att springa och ofta deklarear att jag inte kan FÖRSTÅ varför människor springer för de ser ju så plågade ut, och varför göra sådant som är plågsamt, rentav gör ont? (Jag är i grunden en sann hedonist) Självbelåtet har jag istället fortsätt yoga.

Men nu har jag fattat, tror jag. Att springa är så jobbigt och plågsamt och blä att när man gör det kan man inte tänka på NÅGOT annat. Alls. Man är fullständigt uppfylld av upplevelsen av att här och nu så ska jag manövrera min kropp framåt på ett sätt som trotsar tyngdlagen å det mest avancerade. Samt att jag får så ont i ryggen efter ett tag att det känns som den ska gå av eller något. Med andra ord är det MINDFULNESS I ETT NÖTSKAL!!!

Eller? Min favoritstund är i alla fall den när jag är klar med rundan och pustat ut en stund och till min glädje insett att ryggen fortfarande verkar intakt. Då fylls jag av en skön känsla som kan vara endorfiner, kan vara lättnaden över att det är över, för den här gången. Oavsett så är det rätt värt det, på något masochistiskt vis. Jag vet inte vad det är med mig. Men varför lägga någon värdering i det? 😉 Hoppas ni alla har en underbar helg och får sol på näsan!