Älska dina puffar och allt annat därtill

Igår skrev jag detta, men av någon anledning klickade jag aldrig på ”publicera”- knappen. Håll till godo:

”Idag har mina påsar under ögonen egna påsar. Bara en iakttagelse, helt utan att lägga in någon värdering. Jajamensan. Vår katt har också som påsar under sina ögon, fast på honom kallar vi det puffar. Jag brukar klappa honom där och säga ”Vilka söta puffar du har Siggen!” För de är verkligen söta. På honom. När det kommer till mina egna resonerar jag ju lite annorlunda då. Studerar dem ingående i badrumsspegeln och konstatera att inget smink i världen kan göra något åt dem, så jag kan lika gärna låta det vara. Låta det vara som det är. Jojo.

Och så tänker jag att tänk om mina puffar var lika söta som kattens? Tänk om det hade varit ett rådande skönhetsideal? Att ha rejäla puffar under ögonen. Det hade varit något. Jag hade ansetts vara mycket mycket vacker. Jag vet inte varför jag har så mycket funderingar kring mitt utseende och kropp denna vecka? Kanske för att det kommit upp. Kanske för att min kropp inte gjort som jag velat sista tiden. Den har, som sagt, alstrat rejäla puffar, huden har varit torr och röd på sina ställen, den har varit trött för den har inte velat eller förmått sova ordentligt, den har haft klåda, värk, stelhet, olustighet, den har gråtit, den har skrikit en del, den har varit arg.

Jag antar att kroppen berättar för mig vad som pågår. Men jag vill inte riktigt acceptera det. Inte riktigt befinna mig i det. Jag vill hellre snabbspola förbi det som skaver i mig och landa någonstans där min kropp är fri från puffar, obehag och frustration. När det är på ett sätt så jag lättare kan älska den som den är. Men jag vet. Jag vet. Den verkliga utmaningen är att älska den som den är här och nu. Med alla sina skavanker. Jag vet ju det. Men lik förbannat är det så svårt. Men det är bara att sätta igång, beta av en del i taget. Säga ”Käraste påsar med tillhörande påsar. Jag älskar er. Tack för att ni finns. Ni är här nu och det är helt OK. Ni får stanna så länge ni behöver och vill, och ni får vara som ni är. Precis som ni är. Jajamensan. Puss på er. Jag älskar er.” Och så nästa. För att kärlek till bästan handlar om just det. Att älska även det som kommer ”på köpet”, som man kanske tycker att man hade klarat sig bra utan. Namasté.”

Psst! Idag har jag en mycket bättre dag. Ätit en god lång sen härlig frukost med älskade mannen, gymmat, stött på en kär vän jag inte träffat på länge, städat hemma, ätit god mat. Och nu sitter jag här nyduschad med min favoritinpackning (ovärderlig om man har ett långt hår som man tvill bibehålla långt och fräscht) i håret och väntar på att få kaffet serverat av N. Och med det ska jag avnjuta en härlig bit mörk Vahlrona. (Vi har en så kallad en gång i veckan-Vahlronaklausul i vår 30- dagarsutmaning) Hoppas ni har en härlig helg, för det har jag!

Bild: fotoakuten.se (kakaobönor)

Mindful or full of cake …?

Hittade den här i en annan blogg häromdagen:

Inser att det är just så det är för mig och varit så länge. Det hade jag aldrig verkligen insett om jag inte antagit den här 30- dagarsutmaningen. Dag 11 and couting. (Hur går det farsan?) Nu får jag vackert känna mina känslor. Eller göra något annat istället för att stå ut i dem. Som att ta en banan eller yoga en sväng. Tänk att jag håller mitt nyårslöfte rätt så bra jag. Att älska bästan. Stundtals i alla fall. Yäij.

Att få ihop sig själv

Mitt hemmayogapass idag hade jag en särskild intention med. Att förena vad som finns i mitt hjärta/hjärtchakra med vad som finns i min mage/mitt magchakra/min vilja med hjälp av min intuition/tredje ögat/pannchakrat. Det må låta flummigt men jag tycker att det kan hjälpa att se på det så ibland, när olika delar av en rycker och drar åt olika håll. För mig är det en ständig utmaning att få balans mellan vad som finns i hjärtat med vad som finns i intellektet och viljan. Bara det faktum att jag ägnat mig åt yoga så länge som jag har nu och fortfarande tänker på det här uppdelade sättet talar för sig självt! 😉

Nåväl det är väl resan och inte målet som är det viktiga, om resan är att lära sig något och målet balans. Man får vara ödmjuk och snäll med sig själv och komma ihåg att man gör så gott man kan med det man har. Nu 70 minuter senare känner jag mer lugn och även om jag inte vet exakt vad jag vill göra så känner jag större tillförsikt. Både till att jag kommer veta det så småningom och att det kommer ordna sig i slutändan. Det är verkligen så att mattan kan användas till problemlösning. Legat vaken ett antal nätter och försökt lösa det grubbelvägen men det blev inget bra. Så tog jag till mattan istället. Mycket bättre resultat. Trevlig helg på er alla vackra människor!

Ps. Och något snask har det ännu inte blivit. Dag 5 minnsann! Nu är det ju helg och det blir en utmaning. Inget lördagsgodis …

Bild lånad från: mi9.com

Nyårslöfte

Tog adjö av det gamla året och välkommnade det nya i några goda vänners lag på nyårsafton. En vän skämtade: ”Så? Har ni några tomma nyårslöften?” Varpå alla skrattade igenkännande. För det kan nog de flesta relatera till, att man lovar än det ena än det andra; jag ska gå ned i vikt, träna mer, sluta röka, träffa någon, läsa fler böcker, äta mer grönsaker och så vidare. Men det blir sällan så mycket av med det där. Kanske för att man går in i det mer med en känsla av måste eller stress än med kärlek. Det enda nyårslöfte jag vill avge mig själv är att jag ska älska mig själv mer. Tydligen är det min stora lärdom i livet just nu så då fortsätter jag att ta mig an den uppgiften. I den uppgiften ingår att behandla mig själv som en god vän: inte ställa för höga krav, vara tålmodig, omtänksam, vara uppmuntrande, vara bejakande, acceptera mig själv som jag är. Och när jag är riktigt snäll mot mig själv spiller det över på andra också, så något fullständigt egolöfte är det inte heller. Snarare tvärtom. Mer kärlek i världen är alltid av godo. Namasté.

 

Kärlek till bästan

Redan från att vi är små får vi lära oss om kärlek till nästan. Den finns inom kristendomen och andra religioner, men även i vår samhällsanda. Vi ska vara snälla och hjälpsamma mot andra, älska och respektera dem. Men jag själv då?

Jag har flertalet medsystrar som är fantastiska på att stötta, peppa och vara där för andra, för mig. Som säger ”Var snäll mot dig själv nu, ta hand om dig själv nu”. Och jag med. Jag vågar drista mig till att säga att jag är riktigt bra på det där. Att lyssna och komma med kärleksfulla perspektiv som jag menar att mina nära och kära ska ha gentemot sig själva, istället för att gräma och skuldbelägga sig för än det ena än det andra de inte räcker till för. Det är väl därför som de ringer upp mig när det är tufft, för att jag lyssnar och är snäll. Ibland coachar jag och peppar fast jag egentligen inte har kraft till det. När jag egentligen borde säga: ”Jag orkar inte lyssna på dig nu, kan vi ta det en annan dag? Jag är så trött. Jag behöver ta hand om mig idag.”

Det som framförallt får mig att känna mig som en hycklare av stora mått, det är när jag peppar någon annan att vara snäll mot sig själv, när jag i nästa ögonblick är mycket elak mot mig själv, i tankarna. Det gör mig ledsen.

Så från och med nu, all den kärlek jag hyser för mina nära och kära, allt gott jag önskar dem, det tålamod jag har för dem och deras orosmoln och rädslor. Det ska jag ge också till mig själv. För det är jag värd. Vi överröser andra, inte minst av allt barnen, kärlek och hänförelse och tålamod. Men ofta ofta glömmer vi alldeles bort oss själva. Kärleken till bästan kallar jag det ju. Jag talar inte om egocentrism. Typiskt nog måste ändå det lilla försvarstalet komma, att jag inte menar att jag ska bli värsta egobruden nu. Gah, vad trött jag blir på mig själv. Nej. Inte fan tycker jag en kär vän är ego för att hon oroar sig för att inte göra bra sig ifrån sig på jobbet, eller oron om hon kommer träffa någon att dela livet med, eller när hon frågar sig gång efter annat varför det är så svårt att säga nej- till andra, vill säga. Till oss själva blir det väl en hel del nej. Tyvärr.

Så. Det som jag tycker är rimligt och riktigt för de jag älskar ska nu också blir rimligt och riktigt för mig själv. Det här med kärleken till nästan är i bästa fall en misstolkning, i värsta självförnekelse och uppoffran endast för att det är ”rätt” sak att göra. Puckat säger jag. Nu ska inte bara andra få åtnjuta min vänlighet, mitt tålamod, min lyhördhet, min kärleksfullhet. Från och med nu inkluderar jag även mig själv i den skara som får värma sig i mitt ljus. Härligt!

 

Hur man gör för att sluta vara ful

WordPress som är mitt bloggverktyg är fullt av smarta finesser, och en av dem är att jag kan se hur människor sökt sig fram till min sida, alltså vilka sökord de använt sig av eller om de klickat sig vidare via andra siter. Till exempel ”yoga” ”utbrändhet” och ”mindfulness” är ganska vanliga sådana som andra använt sig av när de hamnat på min sida. Men nu idag när jag tittade igenom besöksstatistiken såg jag att någon sökt på ”hur man gör för att sluta vara ful”. Och det bara knöt sig i magen på mig, vad ledsamt att någon googlat detta? För i min värld finns det inga fula människor, vi är alla vackra för att vi är de som vi är. Jag vet inte om den här personen fann vad den sökte eller om hon eller han ens läser min blogg, men jag måste bara säga att du kan inte sluta vara ful, för du är inte ful till att börja med.

Jag kan endast föreställa mig vad som fått dig att tro att du är ful, om det ens är så det är, men att du sökt på det på nätet gör mig ledsen i hjärtat. Och jag kommer att tänka på Christina Agulieras vackra låt ”Beautiful” som handlar precis om det jag säger: att oavsett andras kritiska och hårda ord, eller kanske allramest de egna man piskar sig själv med, så är du vacker precis som du är. Och försök fokusera på att hitta sådant i livet som är givande för dig, som skänker dig glädje, för glädje gör att vi glömmer bort oss själva, och allra mest att kritisera oss själva. Och ha människor i ditt liv som kan se dig för din egen unika skönhet, och strunta i de andra. För då kommer du successivt känna mer kärlek för dig själv, och kärlek och skönhet är på sätt och vis samma sak.

Om det nu är så här det var för den som hamnade på min sida vill säga. Det vet ju inte jag. Men såhär associserade jag alla fall kringdetta med fulhet kontra skönhet. Att den förstnämnda finns inte, i sådana fall gäller den den fulhet som finns i otrevliga, själviska människors handlingar och beteenden. Vilket jag har svårt att föreställa mig gäller någon som sökt på de orden. Och att den sistnämda finns i oss alla. Så försök inte sluta vara ful, utan var bara dig själv med allt det vackra som det innebär. Namasté.

Är du en svan, sluta försök vara en ankunge

Läser återigen i en bok som funnits i min hylla några år ”Women who run with the wolves” av Clarissa Pinkola Estés. Hon är psykoterapeut och ”cantadora”- historiaberätterska och i boken skildrar hon med hjälp av olika berättelser, legender och sagor ”vildkvinnans” väsen och arketyp. Budskapet i boken handlar om att som kvinna (eller för den delen man) hitta det autentiska, sanna i sig själv, att lyssna till det vilda, kreativa som själen sjunger om. Och det kan vi finna i den vilda naturen, såväl som inom oss själva och i vårt skapande. Den handlar om att stå emot gruppens och samhällets förväntningar på vem och hur man ska vara och istället vara sig själv. Det är en underbar bok, mäktig som en chokladtårta, så det är inget man läser från pärm till pärm på en vecka. Men varje gång jag plockar upp den hittar jag något nytt som förefaller vara adresserat särskilt till mig.

Ett avsnitt handlar om den fula ankungen och hur svårt det kan vara att växa upp bland människor som av någon anledning inte kan förstå, uppskatta eller uppmuntra en för den man är, för att de själva är på ett annat sätt. Och hur detta kan få en att känna sig som att man är fel och ful, som den stackars fula ankungen. Man försöker med allt man har att anpassa sig och leva upp till sin grupps förväntningar med logiken bakom att om de är si allesammans och du är så, så måste det vara du som har fel och därmed är fel. Men det enda det leder till är att du lider, så mycket att du måste bryta dig loss och flyga iväg för att om möjligt finna ett annat sammanhang där du inte är så annorlunda på ett negativt sätt. Och ger du inte upp hittar du förr eller senare något som gör att du istället för att anpassa dig känner dig trygg att leva ut precis den unika individ som du är.  Du kanske lär känna en grupp människor som ser dig och uppskattar dig just för den du är. Människor som bekräftar det som verkligen är du; hur knasigt, vilt, konstnärligt, ologiskt, oordnat det än är så att du kan blomstra, växa, leva ditt liv som dig själv istället för i lånta fjädrar.

Jag tror att det här fenomenet är vanligare än vad vi kanske vill tro och i min värld kan det härledas till sådant som jantelag och hur människor i grupper tenderar att vilja att alla i gruppen ska vara ungefär likadana. En del människor känner sig  av någon anledning hotade när någon bryter av för mycket mot den egena världsbilden och mot normer som anses vara ”allmängiltiga”. Och obehagskänslan det ger upphov till kan leda till att de försöker tysta eller trycka ner ”utbrytaren” på olika sätt. Dessvärre finns ju få normer som gäller i alla sammanhang och gemenskaper. Och därför har vi nog också alla upplevt både det tillfredställande i att ingå i ”in- gruppen” såväl som att vara den om är udda och ger upphov till rynkade näsor. Och av den anledningen tycker jag att vi aldrig borde ta för givet att någon annan tänker och tycker och känner som vi, utan vara öppna för att vara överraskade. Jag upphör aldrig att förvånas över när jag möter någon som uttrycker sig på ett självklart sätt i termer av ”så gör man ju” och ”så gör man ju inte”. Ursäkta? I din verklighet kanske.

Berättelsen om den fula ankungen i Pinkola Estés tolkning handlar för mig om att våga sprida vingarna och vägra vara ful och fel för att någon som inte förstår dig eller kanske rentav avundas dig säger att det är så. Jag vill uppmana alla som vet med sig att de innerst inne egentligen är svanar att istället sprida vingarna och vara de bländande vackra varelser som de är. Det kanske paradoxala är att all den energi du lagt på att vara nnåogn du inte är frigörs nu du börjar vara den du verkligen är och plötsligt bubblar du över av energi och glädje. Det du var rädd för spelar plötsligt ingen roll, för nu när du visar världen dig själv, kan också världen komma till dig. (På det fiffiga sätt som synkronicitet fungerar) Det är ju först när du visar vem du är och vad du vill som andra kan se det. Och världen den blir så mycket vackrare med mångfald istället för med konformitet. Att försöka vara något man inte är, det är att göra våld på sig själv. Så om du är en svan, sluta försöka att vara en ankunge.

* Vill bara tillägga att berättelsen ju inte handlar om att ankungar är fula och svanar vackra i sig. Men det har ni naturligtvis redan förstått.

Bilder lånade från fotoakuten.se

Skönheten kommer faktiskt inifrån

Tänk att min fotomodellkarriär skulle börja efter 30! 😉 (Obs! Skrolla ner förbi tjejen med tvättbrädan, min är än så länge ”undercover” ha ha!) Med volanger runt midjan och allt! Och inte är jag längre nu heller än förut. Skämt åsido, skönhet kommer ju som bekant både inifrån och i betraktarens öga och nu för tiden tycker jag faktiskt riktigt bra om det jag ser i spegeln och vad jag känner med kroppen. Om man nu får säga så? Jo det får man faktiskt! Och inte händer det något hemskt heller! Så det så. So tji får Jante Fjante och alla samhällets och socialisationens dumheter som får kvinnor (vackra kvinnor!) och tjejer att vara självkritiska och inte älska sig själva precis som de är.

De flesta har väl minst en del av kroppen som de är missnöjda med och själv har jag hela livet skämts över min mage som putat så länge jag kan minnas. Detta i kombination med någon obetänksam kommentar i barndomen har gjort att jag bantat och känsloätit och pendlat upp och ned i vikt. Sedan efter ett antal år sedan bestämde jag mig för att sluta räkna kalorier och börja jobba på det där med självkänslan och kärleken till bästan 😉 (dvs jag själv) istället. Istället för att sätta den till nästan först. Missförstå mig rätt, visst ska man älska nästan också. Men de flesta börjar i fel ordning. Som en klok och vacker kvinna jag träffade på semestern sa: ”Älskar man inte sig själv först så är det väldigt svårt att älska någon annan”. Och så är det ju.

Men att börja ge sig själv kärlek är inte det lättaste, särskilt om man inte har vanan inne. Det är en riktig utmaning och kan rentav vara smärtsamt när man gör upp med en massa föreställningar man har om sig själv som inte längre kan gälla.  Men också lustfyllt. När man kan börja skratta åt sig själv, på ett kärleksfullt sätt, inte ett hånande. Då har man kommit en bit på väg. När man får syn på sig själv i spegeln och tänker: ”Men tjena, där är ju du, jag gillar dig, du är väldigt OK!”

Och det fina i kråksången är att när du börjar känna verklig kärlek inför dig själv då växer hjärtat så även andra får plats där, på ett kanske nytt och överrasknade sätt. Själv upplever jag att jag än mer kan se det vackra i andra, att det är lättare att leva med andra. Detta eftersom jag börjat se skönheten i mig själv, med alla mina skavanker. Och skönhet handlar ju inte ”bara” om hur man ser ut rent estetiskt. Skönhet handlar om hela människan, hela livet. Det som gör en vacker människa är inte ”bara” ett vackert ansikte eller en elegant kropp. Utan det är också det som fyller den där kroppen med liv och energi, personligheten, livsanden, själen. Allt det som gör dig till du. Så vad gäller att skönheten kommer inifrån inser jag hur sant det verkligen är- den kommer inifrån dig själv! Där finner du både förmågan att urskilja din egen skönhet och andras.

Att upptäcka hur vacker och fantastiskt just du är det är något jag innerligt önskar alla, inte minst alla kloka, vackra kvinnor jag känner. Ni vet vilka ni är. 🙂 Och att våga fira dig själv, salutera dig själv rentav, och strunta i vad andra ska tycka, strunta i Jante Fjante. För det handlar inte om att skaffa sig ett gigantiskt ego och trampa på någon annan, tvärtom. Det handlar om att finner du verklig kärlek och ödmjukhet inför dig själv kan du också mycket bättre leva tillsammans med andra. Livet blir lättare, bättre, vackrare. Namasté!