Mot alla odds

Följer Svt:s programserie ”Mot alla odds” som skildrar ett samling personer med varierande handikapp som ska ta sig över en del av Afrikas savann. Tycker att den både berör och inspirerar- kan de så kan jag, eller hur? Samtidigt väcker den frågor. Ska alla alltid kunna göra allt? Handlar inte livet om att finna balans mellan ambition och acceptans? Eller? Är det verkligen en bra idé att man ska röra sig bland jordens farligaste rovdjur- i rullstol? Eller är jag bara en tråkig kärring nu? Jag kan rekommendera serien i alla fall, inte minst för Natascha Illum Berg som är gruppens guide. Hon är en dam i min smak, säger vad hon menar och menar vad hon säger. En ”no bullshit lady” som N säger.

 

Ps. Serien visas tisdagskvällar kl. 20.oo i Svt1.

Älska dina puffar och allt annat därtill

Igår skrev jag detta, men av någon anledning klickade jag aldrig på ”publicera”- knappen. Håll till godo:

”Idag har mina påsar under ögonen egna påsar. Bara en iakttagelse, helt utan att lägga in någon värdering. Jajamensan. Vår katt har också som påsar under sina ögon, fast på honom kallar vi det puffar. Jag brukar klappa honom där och säga ”Vilka söta puffar du har Siggen!” För de är verkligen söta. På honom. När det kommer till mina egna resonerar jag ju lite annorlunda då. Studerar dem ingående i badrumsspegeln och konstatera att inget smink i världen kan göra något åt dem, så jag kan lika gärna låta det vara. Låta det vara som det är. Jojo.

Och så tänker jag att tänk om mina puffar var lika söta som kattens? Tänk om det hade varit ett rådande skönhetsideal? Att ha rejäla puffar under ögonen. Det hade varit något. Jag hade ansetts vara mycket mycket vacker. Jag vet inte varför jag har så mycket funderingar kring mitt utseende och kropp denna vecka? Kanske för att det kommit upp. Kanske för att min kropp inte gjort som jag velat sista tiden. Den har, som sagt, alstrat rejäla puffar, huden har varit torr och röd på sina ställen, den har varit trött för den har inte velat eller förmått sova ordentligt, den har haft klåda, värk, stelhet, olustighet, den har gråtit, den har skrikit en del, den har varit arg.

Jag antar att kroppen berättar för mig vad som pågår. Men jag vill inte riktigt acceptera det. Inte riktigt befinna mig i det. Jag vill hellre snabbspola förbi det som skaver i mig och landa någonstans där min kropp är fri från puffar, obehag och frustration. När det är på ett sätt så jag lättare kan älska den som den är. Men jag vet. Jag vet. Den verkliga utmaningen är att älska den som den är här och nu. Med alla sina skavanker. Jag vet ju det. Men lik förbannat är det så svårt. Men det är bara att sätta igång, beta av en del i taget. Säga ”Käraste påsar med tillhörande påsar. Jag älskar er. Tack för att ni finns. Ni är här nu och det är helt OK. Ni får stanna så länge ni behöver och vill, och ni får vara som ni är. Precis som ni är. Jajamensan. Puss på er. Jag älskar er.” Och så nästa. För att kärlek till bästan handlar om just det. Att älska även det som kommer ”på köpet”, som man kanske tycker att man hade klarat sig bra utan. Namasté.”

Psst! Idag har jag en mycket bättre dag. Ätit en god lång sen härlig frukost med älskade mannen, gymmat, stött på en kär vän jag inte träffat på länge, städat hemma, ätit god mat. Och nu sitter jag här nyduschad med min favoritinpackning (ovärderlig om man har ett långt hår som man tvill bibehålla långt och fräscht) i håret och väntar på att få kaffet serverat av N. Och med det ska jag avnjuta en härlig bit mörk Vahlrona. (Vi har en så kallad en gång i veckan-Vahlronaklausul i vår 30- dagarsutmaning) Hoppas ni har en härlig helg, för det har jag!

Bild: fotoakuten.se (kakaobönor)

Yoga i min egen kropp

Idag har jag faktiskt lite träningsvärk. Härligt. Var och tränade för en ny instruktör för första gången igår kväll. Renodlad aschtanga, utan musik, han säger när vi ska andas in och ut. Enkelt, avskalat. Och med gummiband som hjälpmedel om man inte räcker ända fram i alla böjar och sträckningar. Intressant var det. Det enda jag inte gillade var att det var full beslysning på och jag hade en stark spot rakt i ansiktet under hela passet, inte så trevligt. Fick jobba lite med det motståndet. Kanske är kinkig. So be it. Och så gjorde han inte kroppsskanningen i slutet av passet själv, utan satte på en cd. Varför då? undrade jag. Kunde han inte hålla i en mindfulsnessövning själv? Det kan ju till och med jag! Hm. Men jag ska nog ge det en chans till. Men kanske ge lite feedback på de här sakerna. Fast jag är ju inte den som är den och vill tala om för någon annan hur de ska göra. Inte min stil riktigt.

Jag fick rätt snabbt upp en skön värme på passet i alla fall, en handfull solhälsningar och mina händer som varit så kalla sista tiden blev varma och goa. Och resten av kroppen med för den delen. Fick också möjlighet att reflektera över det här med att vi har olika kroppar, och hur jag upplever det att inom ”yogosfären”  visas ofta en typ av kropp upp. En mycket tunn/smal kropp, lätt och eterisk och med senor och muskler som accentuerar det smala. Jag kan absolut tycka att det är vackert, i vissa fall, så länge det inte är magert och utmärglat. Men jag har ingen tunn eterisk kropp. Den är snarare rund och mjuk med mycket former, men också med en hel del muskler. Inte en typisk yogakropp. Men den funkar bra till yoga ändå. Och jag tycker det är bra att även kroppar som min kan yoga, så människor inte tror att man ”måste” se ut på ett visst sätt för att hålla på med yoga. Insåg att min lilla reflektion över vilka kroppar som fanns i rummet förutom min inte gick ut på att min var sämre. Utan bara konstaterade att min kropp ser ut som den gör, och de andras som deras gör. Jag tror inte att jag hade försonats så pass som jag har med hur min kropp ser ut om det inte hade varit för yogan. Det är jag tacksam för. Namasté.

Så jävla mindful

Den sökningen har någon gjort och hamnat här hos mig. Skrattade till när jag läste det. För inte orkar man alltid vara så jävla mindful inte. Och ibland kan det bli prestation i att vara harmonisk och självförverkligad och mindful och sund och bra. Det kan bli bara ytterligare ett sätt att vara duktig på. Och det är inte bra. Själv är jag gärna duktig sådär på ett stundtals patologiskt sätt (läs duktig flicka- kompex) och jag blir så trött på det. För det är ju liksom motsatsen till att vara mindful.

Istället mal tankarna om det ena och det andra jag ska fixa och göra och hur ska det bli och hur ska det andra bli och hur ska jag gå till väga. Ja ni fattar. Monkeymind deluxe. Inte mindful någonstans. Då kan man ju reta sig lite på hur jävla mindful somliga lyckas vara. Som till exempel buddhistiska munkar i ett tempel högt uppe på ett berg någonstans. Dit världens problem liksom inte når. Då är det ju lätt att vara hur jävla mindful som helst. När man  varken har PMS, räkningar eller sockersug att tampas med. Nej jag gör så gott jag kan jag att vara människa, jävligt mindful stundtals men oftast både här och där i tanken. Men i ögonblicket såklart- vartannars? 😉 Namasté.

Mindful or full of cake …?

Hittade den här i en annan blogg häromdagen:

Inser att det är just så det är för mig och varit så länge. Det hade jag aldrig verkligen insett om jag inte antagit den här 30- dagarsutmaningen. Dag 11 and couting. (Hur går det farsan?) Nu får jag vackert känna mina känslor. Eller göra något annat istället för att stå ut i dem. Som att ta en banan eller yoga en sväng. Tänk att jag håller mitt nyårslöfte rätt så bra jag. Att älska bästan. Stundtals i alla fall. Yäij.

Learning by doing

Så mycket av vad vi tror att vi kan och inte kan sitter i huvudet. Det insåg jag på min matta idag, ännu en gång. I stående framåtböjningar insåg jag att med hjälp av andetaget och genom att bara våga prova så kunde jag komma djupare ner, mina ljumskar är rörligare än vad jag trodde. Samma sak gäller för positionen trädet. Av någon anledning funkar vänster sida, det vill säga stående på höger ben med vänster ben böjt går alltid jättebra. Men höger sida har jag i princip gett upp, foten glider och jag får resignera och placera foten nere på vaden istället. (Eftersom jag fått lära mig att man aldrig ska placera tryck på knäet)

Men i slutet av passet infann sig plötsligt en lätthet i mitt sinne och jag insåg hur roligt jag tycker det är att göra de stående balansövningarna. Så jag provade att börja med höger sida som omväxling och medan jag placerade foten analyserade jag igenom vad som gör att vänster sida funkar så bra. Då insåg jag att det är något med fotens placering i kombination med att jag trycker emot med låret. Av någon anledning hamnar jag oftast automatiskt, det vill säga utan att tänka, när jag tar mig in i positionen på vänster sida. Men höger har inte varit lika lätt. Och då har jag gett upp. Men idag kom jag på att tänka och känna efter och tada! Plötsligt står jag där med foten rätt stabilt placerad, jag vågar mig till och med mig på att sätta ihop handflatorna och se uppåt på dem istället för rakt fram. Och det lyckades! Gissa om jag var glad då?

Så här är det med en hel del för mig i livet. Jag tror att jag inte kan och då kan jag inte. För tanken att ”jag kan inte” gör mig föga kreativ. Men tanken att ”vänta nu, om jag provar såhär” eller ”hur gjorde jag med den här andra liknande grejen …?” Och så faktiskt göra, inte stanna vid tanken. Då. Då händer det.

Jag hade en lärare en gång i statistik som jag inte tyckte alls om. (Läs dryg, självgod gubbe utan någon som helst orsak) Jag tyckte inte om statistik heller. Hursomhelst. Han hade i alla fall en favoritfras som i sig var rätt catchy: ”Learning by doing”. Och det har jag tagit med mig. Att vi lär oss först när vi gör. Vi kan inte kunna saker utan att först försöka. Ibland känns det som att det är tvärtom. Vi ska kunna redan från början, och kan vi inte så har vi misslyckats. Men jag ska avslöja en liten hemlighet som kan göra livet lättare (inte minst för mig): det finns inga misslyckanden. Det finns bara att försöka med olika resultat, ibland exakt det vi förväntat oss och hoppats, ibland något annat. Tydligen ska Thomas Edison ha gjort hundratals försök innan han lyckades uppfinna glödlampan. Tänk om han hade gett upp tidigare? Då hade jag suttit här i mörkret. Han fattade nog det här med learning by doing, så många gånger som han provade innan han kom fram till det resultat han ville. Tänkvärt tycker jag. Namasté.

Att få ihop sig själv

Mitt hemmayogapass idag hade jag en särskild intention med. Att förena vad som finns i mitt hjärta/hjärtchakra med vad som finns i min mage/mitt magchakra/min vilja med hjälp av min intuition/tredje ögat/pannchakrat. Det må låta flummigt men jag tycker att det kan hjälpa att se på det så ibland, när olika delar av en rycker och drar åt olika håll. För mig är det en ständig utmaning att få balans mellan vad som finns i hjärtat med vad som finns i intellektet och viljan. Bara det faktum att jag ägnat mig åt yoga så länge som jag har nu och fortfarande tänker på det här uppdelade sättet talar för sig självt! 😉

Nåväl det är väl resan och inte målet som är det viktiga, om resan är att lära sig något och målet balans. Man får vara ödmjuk och snäll med sig själv och komma ihåg att man gör så gott man kan med det man har. Nu 70 minuter senare känner jag mer lugn och även om jag inte vet exakt vad jag vill göra så känner jag större tillförsikt. Både till att jag kommer veta det så småningom och att det kommer ordna sig i slutändan. Det är verkligen så att mattan kan användas till problemlösning. Legat vaken ett antal nätter och försökt lösa det grubbelvägen men det blev inget bra. Så tog jag till mattan istället. Mycket bättre resultat. Trevlig helg på er alla vackra människor!

Ps. Och något snask har det ännu inte blivit. Dag 5 minnsann! Nu är det ju helg och det blir en utmaning. Inget lördagsgodis …

Bild lånad från: mi9.com

På sockerfronten intet nytt …

Skulle träffa en vän för en fika på ett café i eftermiddags. Jag försökte hitta något jag kunde äta. Eftersom jag inte var hungrig på mat eller smörgås men ju ändå ville ha något, spejade jag över disken. Hittade till min glädje ekologisk smoothie. Frukt! Det är ju OK. Gick fram till kassan. Fick vänta en stund på att betala. Då såg jag det. Berget. Ett berg av ”oversized” kakor av alla slag tog upp hela den ca 1,5 meter meter breda disken. Och på höjden mätte nog detta berg säkert 35- 40 cm. Minst. Jag svalde hårt. Trött och lite uppvarvad efter ett möte som jag varit nervös för innan hade en kaka suttit fint. Tittade på alla kakorna, tog in dem med blicken. Tänkte: ”Jag skulle kunna sträcka ut handen nu och ta en eller flera  och bara trycka in dem i munnen, tugga så smulorna sprutar. Som kakmonstret!” Men det gjorde jag ju inte, för man betalar ju först och äter sedan i det här landet. Till slut fick jag betala min smoothie och vände kakberget ryggen och gick för att sitta och prata en stund med min vän. Och jag var skitstolt över mig själv! Vilken seger! Idag igen! Yäy! Samtidigt som jag egentligen undrar om det är så väldigt jobbigt. Det är ju bara fett och socker. Det är väl ingen stor förlust att gå miste om det? I 30 ynka dagar av hela mitt liv? Nej. Fånigt är vad det är. Och när det kommer till sötsakerna så må man betala med pengar först, men först efteråt med kroppen. Och min kropp är mitt tempel! Namasté!

Sugar in the morning, sugar in the evening …

Igår var jag jättejättetrött eftersom sömnen bråkat med mig. Och då är det svårt att stå emot sötsuget. Inte blev det bättre av att jag såg en film där de åt chokladtårta i en scen. Jag slickade nästan på TV:n! Fast avstod eftersom det vore riktigt knasigt beteende och lite normalitet försöker jag ändå upprätthålla. 😉 Stod väldigt tydligt för mig i alla fall att när jag är trött och inte har tillräckligt med energi från att vara utvilad, då söker jag energi på annat håll och då blir det gärna sådant med socker i. Tyvärr. Igår fick jag hantera det genom att ta en clementin istället och det var nyttigt för mig på fler än ett sätt. I boken ”Happyness” skriver Thich Nhat Hanh att djup avslappning kan hjälpa till att kompensera för förlorad sömn och vila. Det tycker jag låter som ett mycket bra alternativ till den där chokladbiten när suget sätter in. För ärligt talat, hur aptitligt ser det här ut?

Bild lånad från fotoakuten.se

Sat nam, eller var det katt nam … ?

Karln hittade det här igår på youtube:

Något att prova hemma om man har en katt nära till hands. Tror att vår gamla Sigge skulle protestera rätt våldsamt dock, han är inte en katt som man varken sätter sig på eller sätter på huvudet- om han inte valt det själv vill säga …