Är du en svan, sluta försök vara en ankunge

Läser återigen i en bok som funnits i min hylla några år ”Women who run with the wolves” av Clarissa Pinkola Estés. Hon är psykoterapeut och ”cantadora”- historiaberätterska och i boken skildrar hon med hjälp av olika berättelser, legender och sagor ”vildkvinnans” väsen och arketyp. Budskapet i boken handlar om att som kvinna (eller för den delen man) hitta det autentiska, sanna i sig själv, att lyssna till det vilda, kreativa som själen sjunger om. Och det kan vi finna i den vilda naturen, såväl som inom oss själva och i vårt skapande. Den handlar om att stå emot gruppens och samhällets förväntningar på vem och hur man ska vara och istället vara sig själv. Det är en underbar bok, mäktig som en chokladtårta, så det är inget man läser från pärm till pärm på en vecka. Men varje gång jag plockar upp den hittar jag något nytt som förefaller vara adresserat särskilt till mig.

Ett avsnitt handlar om den fula ankungen och hur svårt det kan vara att växa upp bland människor som av någon anledning inte kan förstå, uppskatta eller uppmuntra en för den man är, för att de själva är på ett annat sätt. Och hur detta kan få en att känna sig som att man är fel och ful, som den stackars fula ankungen. Man försöker med allt man har att anpassa sig och leva upp till sin grupps förväntningar med logiken bakom att om de är si allesammans och du är så, så måste det vara du som har fel och därmed är fel. Men det enda det leder till är att du lider, så mycket att du måste bryta dig loss och flyga iväg för att om möjligt finna ett annat sammanhang där du inte är så annorlunda på ett negativt sätt. Och ger du inte upp hittar du förr eller senare något som gör att du istället för att anpassa dig känner dig trygg att leva ut precis den unika individ som du är.  Du kanske lär känna en grupp människor som ser dig och uppskattar dig just för den du är. Människor som bekräftar det som verkligen är du; hur knasigt, vilt, konstnärligt, ologiskt, oordnat det än är så att du kan blomstra, växa, leva ditt liv som dig själv istället för i lånta fjädrar.

Jag tror att det här fenomenet är vanligare än vad vi kanske vill tro och i min värld kan det härledas till sådant som jantelag och hur människor i grupper tenderar att vilja att alla i gruppen ska vara ungefär likadana. En del människor känner sig  av någon anledning hotade när någon bryter av för mycket mot den egena världsbilden och mot normer som anses vara ”allmängiltiga”. Och obehagskänslan det ger upphov till kan leda till att de försöker tysta eller trycka ner ”utbrytaren” på olika sätt. Dessvärre finns ju få normer som gäller i alla sammanhang och gemenskaper. Och därför har vi nog också alla upplevt både det tillfredställande i att ingå i ”in- gruppen” såväl som att vara den om är udda och ger upphov till rynkade näsor. Och av den anledningen tycker jag att vi aldrig borde ta för givet att någon annan tänker och tycker och känner som vi, utan vara öppna för att vara överraskade. Jag upphör aldrig att förvånas över när jag möter någon som uttrycker sig på ett självklart sätt i termer av ”så gör man ju” och ”så gör man ju inte”. Ursäkta? I din verklighet kanske.

Berättelsen om den fula ankungen i Pinkola Estés tolkning handlar för mig om att våga sprida vingarna och vägra vara ful och fel för att någon som inte förstår dig eller kanske rentav avundas dig säger att det är så. Jag vill uppmana alla som vet med sig att de innerst inne egentligen är svanar att istället sprida vingarna och vara de bländande vackra varelser som de är. Det kanske paradoxala är att all den energi du lagt på att vara nnåogn du inte är frigörs nu du börjar vara den du verkligen är och plötsligt bubblar du över av energi och glädje. Det du var rädd för spelar plötsligt ingen roll, för nu när du visar världen dig själv, kan också världen komma till dig. (På det fiffiga sätt som synkronicitet fungerar) Det är ju först när du visar vem du är och vad du vill som andra kan se det. Och världen den blir så mycket vackrare med mångfald istället för med konformitet. Att försöka vara något man inte är, det är att göra våld på sig själv. Så om du är en svan, sluta försöka att vara en ankunge.

* Vill bara tillägga att berättelsen ju inte handlar om att ankungar är fula och svanar vackra i sig. Men det har ni naturligtvis redan förstått.

Bilder lånade från fotoakuten.se

Synkronicitet

Häromdagen pratade jag och min man om ett band vars musik vi båda fullständigt avgudar Dead can dance. Lyssna till exempel här och här.  Jag sa hur roligt det hade varit att uppleva musiken live, men N sa att de slutat spela tillsammans som band. Något jag blev besviken att höra då de gör alldeles fantastiskt vacker och unik musik. Nästa dag meddelar han mig att han sett på nätet att de ska återtförenas och ge ut en ny skiva för första gången på åratal OCH därefter turnera. Kommer de bara inom rimligt avstånd till där vi bor så kan vi alltså gå och lyssna på dem! 🙂 För mig är det ett klockrent fall av synkronicitet.

Men alla är kanske inte bekanta med begreppet. För mig handlar synkronicitet om hur du ena dagen till exempel läser något häftigt i en bok och sedan nästa dyker samma ämne upp på en annan plats; i ett samtal, i en film, på tv, i en sång och så vidare. Synkroncitet för mig är också när precis det du önskar och behöver just nu kommer in i ditt liv. Hur den sortens människor du vill ha i ditt liv plötsligt visar sig för dig. Och det kan vara den du minst anar, en vän från förr som du pötsligt har massor gemensamt med, eller varför inte din granne?

Det handlar om att man tänker på någon man kanske inte tänkt på på länge idag och stöter ihop med personen ifråga på stan imorgon. Synkronicitet kan kanske till och med vara när du drömmer att något ska ske och så nästa dag så gör det just det. Fast kanske kanske är sanndrömmar av annan art än synkronicitisk. Lite mer förstärkt intution/synksk sådär. Hursomhelst. Jag kom i kontakt med begreppet för ganska många år sedan och då hade jag bara väntat på ett begrepp för det fenomen som jag många gånger upplevt. Så är det ju med språk- det definierar på sätt och vis vad vi upplever, eller hjälper i varje fall till att beskriva det.

Och det är inget flum, utan något som bara sker. Din uppgift är att vara öppen för det. För är du det så kan vad som helst hända. För mig är synkronicitet nära sammankopplat med intution. Själv har jag under ett antal år medvetet ”övat upp” min intuition eller magkänsla kan man ju också kalla det. Att känna in saker, inte bara låta förnuftet råda. Jag och en vän brukar prata om hur praktiskt det är när man lär sig lyssna på den där inre rösten som säger: ”Ta det lugnt idag, du kommer hinna även om du inte springer till spårvagnen”. Och så visar det sig att nästa vagn som du kommer lagom till har en kär vän som last 🙂 Eller tvärtom, man får en kvart extra när allt är gjort och ger sig iväg ändå för det känns som en bättre idé än att glo på morgonteve en stund till. Och så blev det broöppning och tack vare den extra kvarten slapp du komma för sent till jobbintervjun. Till exempel. Poängen är att vara öppen, ha intuitionen påkopplad och försöka möta saker utan att värdera dem för mycket. Och vad kan hjälpa oss med detta om inte yogan? 😉

Nu är situationerna ovan rätt konkreta och knutna till tid. Men detta med att rätt personer kommer in i ens liv vid rätt tidpunkt och att man får det man behöver just då när man behöver det, det tror jag verkligen på. Eller tror förresten, det funkar helt enkelt så. Men det gäller att vara vaken. En bekant sa en gång att han kallade det för ett sorts ”nät” som man kan koppla upp sig på. Om man tänker att vi alla egentligen är sammankopplade  med varandra och inte alls är några ensamma öar så kan man få en bild av hur det funkar. Och så kopplar man upp sig med det man behöver. Han använde till exempel denna ”metod” när han backpackade ensam i Australien och var pank och gick längsmed en öde landsväg. Rätt vad det var så kom en truck och körde honom dit han ville åka. Och hör vi alla samman, så vet vi ju alla egentligen det mesta, om inte allt. DET tycker jag någon borde forska på hur man lätt kan dela kunskap med varandra utan att behöva studera och läsa i åratal. Tills dess kan väl i och för sig ett annat nät få duga som källa till kunskap och kommunikation. Internet 😉

Förundran för fred

 

Igår kväll när jag skulle somna flöt följande tanke in i mitt medvetande: varför slutar vi förundras över varandra när vi blir vuxna? Jag var tvungen att gå upp och krafsa ner några rader om detta på ett papper innan jag kunde få ro att somna. Sådär är det för mig ibland, i stillhet, som när jag ska somna eller under savasana, kommer liksom frågor eller insikter inseglandes på mitt medvetandes hav, när det är stiltje där.

Det jag tänker på är hur vi när ett barn föds förundras över livets under. Trots att barn föds varje ögonblick och gjort det sedan urminnes tider, förundras vi över hur detta barn lär sig skratta, krypa, gå, tala, sjunga, dansa och senare räkna, läsa och reflektera kring sig själv och sin omvärld. Hur detta barn har så kloka frågor och funderingar kring livet och omvärlden. Våra ögon lyser när vi betraktar detta barn, detta underverk.

Men min fråga rör när vi slutar förundras över barnet, och över varandra? När och var löper den där osynliga skiljelinjen när förundran inte längre har någon självklar plats?

Barn säger ofta: ”Om jag var den som bestämde i världen skulle jag förbjuda krig.” Krig är ju som bekant inte olagligt. Mord är det, men i krig är tydligen samma förintande handling en annan sak?

När ett barn får höra att andra barn i ett annat land tillverkat tröjan det har på sig eller bokhyllan det har sina saker i (om man är så ”grym” att man berättat det) är den naturliga responsen ofta: ”Men jag vill inte att andra barn ska behöva jobba istället för att gå i skolan! Det behöver ju inte jag.”

Det är detta vi förundras över, barns omedelbara godhet och klokhet och empati. Jag gör det i varje fall. Men jag tror också att om vi fortsatte förundras över livet och varandra, trots att vi är fullvuxna och det inte längre är så imponerande att vi kan gå, tala och skriva så tror jag också att fredens och kärlekens budskap kan breda ut sig ibland oss. För om vi fortsätter bära med oss livets helighet, dess magiskhet, känner nyfikenhet och förundran inför det vi möter varje dag med öppna hjärtan, utan att lägga i så mycket värderingar, utom där de behövs (våld och krig är fel och ont, vänskap och kamratlighet och kärlek är rätt och gott). Då. Då kanske vi tillvaratar barnets självklara vilja till att tro på det goda och därmed också manifestera sådant som är gott runtomkring oss.

Jag är så kallat ”vuxen”, men jag har aldrig köpt den där idén om att när man växer upp ska man sluta tro på godhet eller mirakel eller magi- för det finns överallt omkring oss. Du behöver bara öppna ögonen för att se. Men det är inte alltid lätt. Jag har kallats naiv för att jag skulle vilja bidra till att göra världen till en bättre plats- på det sätt just jag kan. Jag har kallats hippie och romantiker för att jag tror att vi visst kan förändra det som är destruktivt runtomkring oss. På en fest i våras fick jag stå och lyssna på  hur  ”sådana där som håller på med yoga och meditation som tror att de ska förändra världen genom att lära känna sig själva är så dumma och naiva- upp på barrikaderna ska man, det är det enda som funkar!” Många djupa andetag fick jag ta och till slut insåg jag att den här människan varken kan eller vill förstå hru jag ser på saken, så jag lämnade honom åt hans självgodhet.

För jag tror att den enda sanna vägen till förändring börjar inom dig själv. Du kan inte ändra på någon annan än dig själv, och det i sig kan vara nog så svårt. Men att istället börja i andra änden, med att försöka tvinga andra att göra som man själv tycker är rätt, predika det från en talarstol eller skrika det ilsket från barrikaderna- jag tror inte att det är så särdeles effektivt. För med tvång kommer man ingen vart.  Det är därför parlamentarisk partipolitk inte intresserar mig så mycket. Elelr snarare, jag tror inte på den som en väg till förändring. För vilket parti talar alls längre om förändring, om fred, om att bygga ett mer kärleksfullt samhälle? Och vilken typ av retorik använder man sig av? Jag tror på icke- våldskommunikation, att förmedla det man har ödmjukt och utifrån egen tro och erfarenhet, inte utifrån prestige, ideaalism och intellekualiserat sätt att se på världen. Inom dagens politik talas det bara om tillväxt och pengar och nedskärningar och konjukturer. Och alla dessa begrepp talar sitt tydliga språk om vad som egentligen värderas högst i vårt samhälle idag, åtminstone bland de som styr: pengar. Inte människor.

Om barnen bestämde tror jag att det skulle se helt annorlunda ut. Om vi behöll vår ”naiva” eller som jag skulle vilja säga oförstörda kärleksfulla människosyn även som vuxna, istället för att ge efter för cynsim och resonemang av slaget ”Det går ändå inte göra något åt” och ”Våld och girighet är en del av människans natur”. Om vi skulle behålla vår förundran inför varandra och livet, och värdera oss och det högre. Då. Då skulle en förändring kunna ske. Så våga vara en naiv hippie som fortsätter förundras och tror på fred och kärlek som jag! 🙂 Då tror jag vi skulle komma någonvart. Och resan den börjar i hjärtat hos var och en av oss. Namasté!

Ingenting kan göra dig så passiv som passivitet

sa min kloke man förut. Och det är så sant. Jag försöker hela tiden sträva efter balans i mitt liv och i mig själv och i perioder lyckas jag rätt bra. Men lika ofta kommer perioder som präglas av obalans.  Jag kan i perioder drabbas av handlingsförlamning, passivitet. Saker jag vet att jag behöver göra samlas liksom på hög, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att ta tag i dem. Det blir damm på den där högen och jag fortsätter lik f-t att titta åt ett annat håll, distrahera mig med sådant som ingenting kräver av mig; filmer, skogspromenader, böcker.

Kanske borde jag vara snäll mot mig själv och bara vila i det som är, acceptera att ibland får jag helt enkelt inte tummen ur. Men låt mig erkänna de en gång för alla: att bara vara i det som är, det är så mycket lättare när det som är är något behagligt. Som solen på mitt ansikte en ledig dag eller när en vän helt oförhappandes kommer med mina favorit chokladpraliner. Att bara vara i det som jag inte njuter av är en helt annan femma. För jag för panik! Mitt i min passiva seghet är jag vettskrämd. Vettskrämd att jag aldrig ska ta mig ur det igen. Det finns ett gammalt ord från de gamla grekernas tid som jag hängt upp mig på, det represenetrade hur man såg på människokroppen, eller faktiskt på människan som helhet, så ganska så holistiskt egentligen.

Kroppen hade fyra vätskor och var och en av dem representerade olika karaktärer hos människan. En av vätskorna var slem eller flegma (inte så trevligt ord jag vet) och hade man dominans på denna vätska var man så kallat flegmatisk. Detta innebar en lugn, sävlig person utan några starkare känsloyttringar. Jag tänker om mig själv när jag hamnar i denna handlingsförlmaning att jag är just flegmatisk. Och jag avskyr det! Faktum är att ingenting kan provocera mig så som sävliga människor! Hur var det nu med projektionerna- det som man har svårast att acceptera hos sig själv är det man mest stör sig på hos andra … ? Tål att tänka på …

Men människor som är stressiga av sig är minst lika uppretande i mina ögon, så därför kan man knappast säga att jag är bara på ett enda sätt. Jag tycker ytterst illa om att stressa, särskilt om andra effektiva och duktiga människor driver på mig, då kan jag blir riktigt arg, grr! Och då är det där med den flegmatiska karaktären utan känsloyttringar inte heller något som stämmer in på undertecknad. Faktum är ju att de flesta av oss är sammansatta personer med mer än ett karaktärsdrag. De andra dragen är förresten det sagvinistika, det koleriska och det melankoliska, och vill ni veta vad de står för kan ni läsa här.

Och det är här balansen kommer in och min ständiga strävan efter den. Jag mår dåligt när någon sida överväger. Men mest av allt lider jag nog av den flegmatiska, för den ger alldeles för mycket tid åt eftertanke. Eftertanke där jag i värsta fall kommer till rätt dystra slutsatser både om mig själv och om livet. Den första signifikanta sådan jag gjorde var när jag som ytterst misantropisk 12- åring kom fram till den på ett sätt fantastiska men ack så deprimerande insikten att om vi alla ändå ska då, vad är då meningen med att företa sig något alls, vi sitter ju ändå bara i dödens väntrum. 😉

Lyckligtvis har jag sedan dess gjort en hel del andra mer ljusa iakttagelser om livet som balanserat upp detta svårmod. Men det påminner mig om vikten av balans och att aldrig fastna i något tillstånd. Sedan är det klart att jag mycket hellre fastnar i sol-i-ansiktet och pralin-ätar-tillståndet än jag-har-vuxit-fast-i- soffan- passiviteten.  Vilken dag som helst faktiskt. I vilket fall har jag tagit mig ur passiviteten för denna gång och jag hoppas att jag nästa gång det sker (för det kommer att ske) minns att det aldrig är för alltid, att jag tröttnar ganska snart och då kavlar upp ärmarna för att göra igen, och inte bara vara. Balans är allt. Och att acceptera att den inte alltid finns är en del av att uppnå den. Namasté!

 

Bloggtips!

Eftersom jag verkar ha valt ett tema för min blogg som inte stödjer så många menyer som jag skulle vilja ha vill jag idag passa på att tipsa om ett par jättebra bloggar som jag läser. Jag skulle alltså velat skapa en bloggroll men det vill sig inte hur jag än klickar och knappar och sliter mitt hår!! (Inte så mindful va? Men jag är i alla fall i mina känslor- och det är väl bra? Eller … ? ) Så tills dess att jag löst problemet- eller bytt tema, så får det bli ett inlägg om dem istället. Bloggarna handlar om yoga och personlig utveckling och de som skriver dem är intelligenta och välformulerade kvinnor som bjuder på sig själva. Det gillar jag! 🙂

I healthy wealthy wellness skriver Jenny som bor i Stockholmsområdet om att balansera kropp, själ och sinne. Hon blandar egna reflektioner med kända personers syn på saken i en väldigt trevlig blandning. Med sin blogg vill hon bidra till att göra världen till en lite bättre plats, och den viljan tycker jag genomsyrar hennes texter. Det är en positiv och eftertänksam blogg som jag blir glad av att läsa.

Malka skriver i sin blogg Yogasmurfen om vardagbetraktelser där hon på ett tankeväckande och djuplodat sätt reflekterar över varför människor gör som de gör, varför hon själv agerar på det sätt hon gör.  Hon skriver även om sina barn och på vilka olika sätt de är hennes läromästare. Och naturligvis skriver hon om sitt yogautövande. Det är extra kul att läsa om just Malkas yoga eftersom hon provar olika yogapass hon läser om eller ser i filmklipp. Det gör mig både inspirerad och sugen att prova på nya saker. Här om dagen hade hon ett jätteroligt klipp om monkeymind, första gången jag hörde uttrycket, men jag vet precis hur det går till! 😉

Trots att jag aldrig träffat någon av de här tjejerna tänker jag ofta när jag läser deras reflektioner ”Precis sådär tänker ju jag!” Men lika ofta ”Wow att jag inte sett det perspektivet förut!” Berikande läsning som värmer både hjärtat och stimulerar sinnet- SAMT gör att kroppen spritter efter en yogaboost, och en sådan ska jag gå och ta mig precis just nu. Ha en underbar dag! Namasté!

Bild lånad av: sonomaonthecheap.com

 

 

 

Yoga= problemlösning

Har haft ett längre uppehåll från yogan och insåg plötsligt igår en av de saker jag saknar när jag inte yogar och mediterar. Problemlösningen. Ja faktiskt! Jag har löst upp många knutar med hjälp av yogan. För en människa som mig, en tillfrisknad intellektuell, eller kanske snarare en från början känslomänniska som i ganska många år försökte vara endast intellektuell (gick sådär, kan jag tillägga) och därmed lösa alla bryderier och problem endast med hjälp av huvudet, gav yogan mig ett verktyg som jag aldrig hade väntat mig.

Att kunna gå på mattan med någon oro, ångest eller ett dilemma jag ställts inför och som intellektet falierat att lösa åt mig. Och sedan kliva av den och på ett eller annat sätt är problemet löst. Det kan låta som magi, och det kanske det är också. Jag försökte förklara detta för en närstående igår, hur det går till, och det är ofta då man inser hur eller vad man faktiskt gör. Men det kan vara nog så svårt att sätta ord på, kanske just för att det är ett sätt att möta saker icke- intellektuellt. Att istället göra det med hjälp av kroppen, sinnet och hjärtat på en gång. Och då på min matta, hittar jag i bästa fall en mer kärleksfull och hel inställning till det jag bekymrar mig över. Det hjälper mig att veta hur jag ska göra- eller inte göra.

Lösningen kan se olika ut- kanske inser jag plötsligt vad som är rätt för mig, kanske inser jag att jag inte längre bryr mig så mycket om det som oroade mig så fruktansvärt bara någon timme tidigare. Kanske kan jag helt enkelt vila i att inte veta hur jag ska göra eller förhålla mig. Eftersom det som jag kommer i kontakt med i yogan är något som är större än jag själv, en helhet, en känsla av att vila tryggt i mig själv och i allt som utgör vår existens. Ja jag vet att det kan låta både  svamligt och flummig eller kanske bara obegripligt. Det är för att vissa saker behöver man just uppleva med hela sig, de kan helt enkelt inte endast tänkas fram. Och det min vän, önskar jag att du kan ha hjälp av när huvudet värker av tankar som bara går runt och runt men inte når fram. Namaste´!

Bild lånad från: ballstonarts-craftsmarket.blogspot.com

En busstur med mitt blodsocker

Vissa dagar känns allt lätt och man kan möta vad som än kommer i ens väg. Jag tar bussen in till stan för att göra några ärenden jag dragit på alltför länge. Tillsammans med alla andra. För nu är det sommar och spårarbete och istället för en buss och två spårvagnar att välja på för att ta sig in till stan hemifrån mig, så finns nu bara bussen och ersättningsbussar vissa sträckor. Meckigt värre och  inte värt besväret att byta fyrtielva gånger. Så jag tar den ordinarie bussen, och den är proppfull av folk som är lika smarta och pragmatiska som jag.

Vid varje hållplats blir det trängsel och knuffar och ”Jag ska av nu!”  Jag säger att det bästa nog är att kliva av och sedan på igen för att det ska gå så smidigt som möjligt. Och folk lyssnar! Jag- den auktoritäre organisatören! Ha! Jag säger samma sak ett par hållplatser, och snabbt går det som på räls, trots att vi åker buss. *Göteborgshumor*  Folk ler och är vänliga och hjälps åt. Och jag blir glad av detta och känner mig lugn, trots värme och trängsel, två saker som jag har ganska svårt för.  Lyssnar på Fleet foxes och ser fram emot att gå av bussen inne i stan.

På vägen hem är återigen proppfullt på bussen. Men jag ler inte, utan känner mig  plötsligt ganska misantropisk. För blodsockret är i botten och någon luktar starkt av svett och det är återigen trångt och varmt. Och jag vill bara hem och äta och vila och ha mitt eget space. Tänk vad vi (eller i varje fall jag!) är beroende av hur våra kroppar mår, och hur humör och om vi ätit eller inte är så tätt sammankopplat! Nu är jag dock  mätt och belåten och kan känna människokärlek igen. Namasté!

Att simma motströms eller medströms

En tid har jag känt mig lite frustrerad över att inte ha något att säga här varje dag. Jag brukar oftast hitta något som inspirerar mig. Men det är varmt och jag är ledig och vi har haft mycket besök de senaste veckorna, det har varit mycket socialt liv och mindre tid för eftertanke och att filosofera över yogan och tillvaron. Faktum är att jag inte ens yogat på flera veckor. :O

Samtidigt som jag varit slö och semesterseg har jag också brottast lite med dåligt samvete över att jag varken yogat på ett tag eller skrivit lika frekvent som tidigare. Men nu bestämmer jag mig för att vara snäll mot mig själv, lite mer mindful 😉 och gilla läget. Just nu är det så här. Det kan väl få vara OK? Inte måste jag väl prestera något hela tiden? Inte för att yogan eller bloggen är prestation- det är glädje, något jag gör för att jag gillar det, inte för att visa hur duktig jag är. Men- ibland sinar källan av inspiration lite grann, eller kanske snarare porlar den åt ett annat håll. och det kan göra mig frustrerad, och då kan även prestationsångesten komma in.  Men det måste ju få vara OK att inte alltid flöda av kreativitet?

Nu bestämmer jag mig för att inte kämpa emot strömmen, utan flyta med den. (Gött!) För när jag kämpar emot och försöker forcera fram orden, då vill de helt enkelt inte komma. Men bara genom att säga till mig själv att det är OK att de inte kommer så kom de ju tillbaka igen ganska lätt. Tänk att ibland får man lov att lura sig själv lite grann. Listigt! 😉