Omedveten närvaro

Trodde förkylningen gett med sig. Nässprayat och nässköljt och avstått träningen. Men det var ju just det, jag trodde det. Jag förutsatte att efter en vecka skulle det vara bra. Har ju inte haft någon feber liksom. Jag blir så trött på mig själv,  som alltid ska kontrollera allt. Som svarar på frågan om någon säger: ”Är du sjuk?” ”Nej jag är inte sjuk!” Host host.

Ibland undrar jag om jag lärt mig något alls på min utbrändhetsresa. Sanningen är väl den att man får lära om och lära om igen. Och det är en ständig balansgång. Är jag trött för att jag behöver vila, eller är det en trötthet som mår bra av lite träning? Det känns fånigt bara när andra verkar ha bättre koll på hur jag mår än jag själv. Förra veckan på vägen hem en kväll på spårvagnen frågade en tjej mig om jag vill sitta. Istället för henne. Kan inte sett så pigg ut med andra ord. Men jag tackade nej, nejdå, tack men nej, det går så bra det här. Fast benen var tunga som bly. Vad är det med mig liksom? Ta emot hjälp från vänliga medmänniskor som ser en? Nejtack det går så bra så det här. Gah.

Får trösta mig med att jag åtminstone är medveten om att jag gör såhär. Bara några dagar en vecka sådär efteråt trillar myntet ned. Det är ju ändå ganska medveten närvaro. Ha ha. Nej snarare omedveten närvaro, som blir medveten efter ett tag. Hoppas ni mår bra och har en härlig dag. Namasté!

 

Yoga- rituell eller bara till vardags?

I början när jag blev ”biten” av yogan var den närmast rituell för mig. Det skulle vara rätt musik, alternativt fullständig tystnad, rätt ljussättning och rätt stämning. Jag kunde lätt bli störd av ovälkomna ljud eller händelser. Min yoga var en fredad, ja närmast helgad zon för mig. Men över tid har det ändrat sig. Visst älskar jag fortfarande att gå in i yogan med hängivelse, men det är inte riktigt lika noga med allt runtomkring. Kanske beror det på att den yttre stillhet jag behövde har jag nu funnit inom mig? Kan det vara så fiffigt måntro? 😉 Jag mår ju betydligt bättre nu, och ett av de kanske mest närvarande symtomen för mig under in utmattning har varit koncentrationssvårigheterna, att lätt bli störd och rubbad i mitt lugn av yttre intryck. Det blir jag inte alls på samma sätt nu, men det är först när jag faktiskt reflekterar över det som jag inser att det är så. Och det är skönt. Skönt att jag alltid, eller oftast (för det är inte i alla situationer i livet man är lugn och harmonisk eller hur? Sådant är helt enkelt inte livet tillsammans med andra) kan hitta det jag behöver inom mig själv. Och yogan- den har jag insett att jag kan utföra en kvart om det är en kvart som bjuds. Medan jag väntar på mannen om vi ska iväg, eller medan svärmor är i badrummet när hon är här och hälsar på. Eller- ja lite hursomhelst, varsomhelst. Yoga mitt upp i allt, till vardags. Namasté!

Bild: smartdestinations.com

 

 

 

Må jag leva lätt och kärleksfullt

Nyligen var jag på mindfulnessyoga med min yogalärare och vän A. Jag var trött och lite nere som man kan bli när energin tryter (och när man dessutom varit i inne i stan och provat kläder). Men som så ofta fick jag precis vad jag behövde, när jag behövde det. Vi gjorde en meditation som jag inte minns just nu vad den hette, men innebörden var att ge sig själv vänlighet och kärlek. A sa att det kan vara svårt till en början att ge sig själv kärlek, att vi är mer vana och bekväma kanske med att ge till andra. Hennes tips var att försöka se sig själv utifrån, i rummet där vi satt. Det hjälpte mig lite. För när jag liksom ”fick syn” på mig själv utifrån, så kände jag en ömhet för mig själv där jag satt. Jag såg att jag var trött och hänging och var i behov av lite extra omvårdndad, som jag kan lägga märke till oss andra, och då ge dem det. Även jag har länge haft lättare för att ge än att ta emot  men det här var ett rätt bra trick. Sedan gäller det bara att behålla fokus. 😉

Ett annat förslag A gav oss för att vi skulle hamna i en kärleksfull känsla, var att föreställa oss en person, en plats eller kanske en situation som gjort/gör oss lyckliga. Jag tänkte både på personer, när jag hade väldigt roligt nyligen sådär så det bubblade av livsglädje i magen och på en plats jag tycker om att vara på. (Jag är ju trots allt en ambitiös kvinna! Part of my problem I guess 😉 ) Och det fungerade. Men jag fick hela tiden föra tillbaka fokus, för tankarna vandrade automatiskt iväg på jobbiga saker som hänt under veckan, hur trött jag var och en allmän känsla av att jag gett bort min kraft. Tillfrisknande prestationsprinsessa som jag är (var), så fick jag jobba en del med att bara vara i allt som kom till mig, att inte se det som ett misslyckande, utan ta emot det som kom, vad än det var.

Vid ett tillfälle under meditationen kände jag plötsligt som att jag fick kärlek från någon annan, som att någon tänkte/kände något fint om mig. Det var häftigt!  A gav oss olika fraser såsom ”Må jag leva tryggt och säkert” och ”Må jag leva frisk både fysiskt och psykiskt”. De ord som slog an en särskild sträng i mig var ”Må jag leva lätt och kärleksfull”. För den sammanfattar för mig allt vi egentligen behöver göra och veta för att leva ett gott liv. 🙂

Efter meditationen gick jag hem och fick en fantastiskt bra massage av mannen som rensade ut en massa skräp jag gått och burit på en tid nu, och efteråt kände jag mig lättare- och hungrig som bara den! 😉 Och kraften, den återtog jag igen, så jag hoppas inte Försäkringskassan får ett strömavbrott inom kort … 😉

 

Långsamt leder också någonstans

Jag fick en sång av en vän precis när jag behövde höra den. Jag fick ett fint mail från en läsare som berättade att yogan hjälpt även henne att tillfriskna från utmattning, men att även yogan kan bli kravfylld. Och det fick mig att börja fundera lite. Sista tiden har jag blivit tröttare igen, haft huvudvärk, yrsel, mått illa. Och jag förstår ju att det snurrar på för fort för mig och min kropp och min själ, och att min, kropp, eller egentligen jag själv, berättar för mig att jag behöver dra i handbromsen. Igen. Det känns som en evig bakläxa för mig, att hitta proportioner, balans. Det är inte heller så enkelt att sätta fingret på exakt vad det är som är för mycket. Utan det blir allting sammantaget. Och det handlar inte heller bara om att använda en måttstock så enkelt som att något är roligt eller inte. För även det roliga kan bli för mycket. Och jag tror att det både är att jag har för mycket och hur jag upplever det jag gör, i kombination. Och dessutom är vad som är ”för mycket” eller ”lagom mycket” inte kvanitifierbart på något enkelt sätt. Vissa dagar orkar jag inte gör något alls, då kan jag bli trött av att ta en dusch. Andra dagar har jag mer energi och orkar kanske till och med gå på en fest, ett par timmar, eller umgås med en vän OCH ha tvättstugan på kvällen- utan att gå av på mitten av trötthet. Ibland så. Men det är ingen regel, utan små gåvor jag får ta emot, tacksamt och kravlöst. Annars blir det inget bra.

Ett tag tyckte jag det var jobbigt att andra inte förstod mig, hur jag mådde och varför och varför jag plötsligt kan bli så trött eller får ställa in saker i sista stund, eller måste säga ”kanske” redan från början eller gå tidigt. Nu upplever jag att jag har en omtänksam omgivning som förstår och accepterar och frågar: orkar du det här? Du måste inte, vet du. Nu är det istället jag själv som inte riktigt vill acceptera och förstå. Och det går genom olika stadier. Efter den värsta smällen förra sensommaren eller hösten, då var jag så illa däran att jag liksom bara fick finna mig i att inte orka, inget kunna boka eller bestämma, bara ta allting från dag till dag. Men sedan kom det tillbaka lite energi efter några månader, jag började orka träffa mina vänner igen, jag började orka gå till affären utan att vara svimfärdig under tiden, jag började orka träna mer än ”bara” yoga några gånger i veckan. Men då blev jag så ivrig, att nu skulle jag göra allt, allt, allt som jag inte fått gjort innan. Och trots att omgivningen sagt, och allra mest min man, som träffar mig varje dag:  ”ska du inte ta det lite lugnt nu, nu verkar du stressad”, så ville jag inte riktigt ta in det- för jag hade hittat tillbaka till mitt skratt igen, och jag ville så gärna ha roligt. Och söka jobb, och träna, och fundera på om jag ska ha en praktikplats, och driva den här bloggen, och träffa folk, och planera semestern, och ställa upp än hit än dit, och baka bröd varje vecka, och fundera på vad jag ska bli när jag blir stor, och och och …!!!

Och så är jag där igen. Trött, grå, urlakad. Och det går så fort. Och jag vill verkligen bara dra i handbromsen, STOP!!! Nu gör jag inget mer förrän jag är pigg, och sedan gör jag vad som är lagom- för mig, just nu.  Men det är svårt, jättesvårt. För hemligheten ligger i att prioritera. Så att det man älskar inte blir det som suger musten ur en.  Som yogan eller skrivandet eller vännerna. För för mycket är för mycket, oavsett vad det är. Och det vill jag inte riktigt acceptera. Jag vill ju inte prioritera bort den där trevliga middagen med vännerna, eller ha skitigt på golvet hemma, eller stå över träningen en vecka och äta praliner i soffan istället framför alla mina favoritfilmer. Fast det kanske är just vad jag skulle behöva just då. Men den beska sanningen är att jag måste lära mig prioritera, och även priorotera bort det som är kul. Säga nej till både andra och mig själv, för att kunna säga ja till mig själv. Men ibland undrar jag om den här människan som är jag fullständigt saknar stoppknapp? Eller om det är mer som en halvkass ”pausknapp” som liksom glider upp igen av sig självt efter en stund. Och så det här med att veta vad man vill. Och att våga göra det man vill. Och sovra i resten. För att se till att det man verkligen vill kommer först, och resten sedan. Eller kanske inte alls. Det är tamigtusan inte lätt alls. Men jag jobbar på det. Eller rättare sagt- jag behöver släppa  att jobba på det, jag behöver bli lite mer som en fisk som guppar runt på vågorna och inte bryr sig så mycket om att simma så jäkla mycket hela tiden. Utan bara guppa med, och låta det vara bra så. Lite mer manana. Lite mer ta den takt jag behöver just nu. För långsamt leder också någonstans.

Alla är vi barn i början …

På yogan igår kväll fick vi prova en del nya sittande positioner, som alla vad jag förstår, ska leda till lotus. Jag kommer dessvärre inte ihåg vad de hette, men däremot vad upplevelsen de gav upphov till hos mig. Vår yogalärare sitter mittemot oss längst fram, vilket gör att de rörelser hon gör där får jag tolka spegelvänt. När jag var i mycket sämre skick än jag är nu var sådant ofta för svårt för mig kognitivt sett. Jag kunde helt enkelt inte koppla samman hur jag skulle ”översätta” det jag såg med ögat att läraren gjorde till hur jag själv skulle utföra rörelsen i min egen kropp. Det kan ju låta helt knasigt, som att hjärnan inte fungerar som den ska. Och det gjorde den inte heller, vilket i mina mörkare stunder gjort mig enormt frustrerad och och fått mig att tänka att jag är helt enkelt är dum i huvudet, bokstavligen. Nu är det betydligt bättre och jag är oftast också snällare mot mig själv, men igår kväll fick jag stifta ett lättare återseende med den här erfarenheten. Jag fick helt enkelt inte till det, hur jag än stretade med mina tår. Eller så gjorde jag helt rätt, fast jag missade det i allt mitt slit. Så kan det också vara ibland Man kämpar så hårt att man missar det faktum att man redan anlänt vid målet. Hursomhelst så blir jag stressad när jag inte snappar saker på en gång, och det är sanning dumt, så jag jobbar på det. På att inte alltid vara proffs från början.

En levande kropp

Susanna Ehdins ”Den självläkande människan” har stått i vår bokhylla i åratal. Men häromdagen var det dags för mig att börja läsa den, och vilken fantastisk bok det är! Sanna skriver kunnigt, metodiskt och tankeväckande om holistisk hälsa. I det inledande kapitlet skriver hon om kinesisk traditionell läkekonst där läkaren inte får betalt om patienten inte blir frisk. 🙂 Bara en sådan sak! Och när man tänker, nej känner, efter så är det ju fullständigt rimligt. Inte fan betalar man bilverkstaden om de inte fixat bilen? Eller målaren om väggen inte är målad? Men läkare, de har enorm auktoritet över oss utan att egentligen behöva leva upp till så särdeles mycket. De lindrar symtom- men hur ofta botar de oss, egentligen?

Nu har jag frikort för tillfället, men jag funderar på vad min läkare skulle säga om jag sa att jag faktiskt inte tycker hon har gjort skäl för sin titel: läkare, någon som läker en, helar en. Hon har faktiskt mest velat skriva ut piller åt mig och när jag konsekvent tackat nej och istället bett om kroppsmedvetandeträning hos sjukgymnast och att få prata med någon verkar hon inte riktigt ha förstått galoppen. Senast igår träffade jag henne, och då undrade hon bekymrat om jag tyckte att den hjälp jag fått gjort att jag mår bättre. Jag absolut! svarade jag. Men det tar tid. Det är det hon verkar förstå minst av allt, tidsaspeken. Hon verkar tycka att det tar alldeles för lång tid. Det stressar mig. En pillerburk och så är man back on track in no time. Men jag vill inte leva mitt liv bedövad. Och har jag lagt åratal av mitt liv på att göra slut på mina resurser, är det väl också rimligt att tänka att det tar lite tid att lära om, lära mig hushålla bättre med mig själv?

Jag är så tacksam att jag har vettiga, sunda, kärleksfulla människor runtomkring mig som kan påminna mig ibland att det är OK att det tar tid. När jag misströstar. Som häromdagen. Ibland, nej ofta får jag precis vad jag behöver. Lite vänlighet. Någon som vill ge lite grann, så att molnen lättar. Jag vet oftast vad som är bäst för mig, och glömmer jag bort det för en stund så finns det andra som vet. Jag ger inte bort min kraft till en läkare vars kunskap är baserad på en död kropp, en kropp utan qi- livsenergi. Detta diskuterar också Ehdin, ingående, och det bara säger ”pling” av intuitivt igenkännande när jag läser det. Självklart är det så! Den västerländska (nutida) medicinen har glömt bort att våra kroppar är en levande organism, inte en maskin som man bara kan byta ut det skadade med reservdelar. Dessutom äger kroppen en fantastisk förmåga att läka sig själv- om vi lär oss lyssna på den (oss själva) och samarbeta med den. Nu ska jag fortsätta läsa! *bokslukarålder*