Att ge till andra vad man vill ha själv

… det ska man göra, eller hur? I julklapp till mannen min gav jag en bok av Thich Nhat Han som heter ”Happyness”. Jag har tidigare blivit tipsad och läst ”Mandelträdet i min trädgård” av samma författare, en underbar bok. Författaren har en fantastisk förmåga att skriva rakt in i hjärtat på en och med ett språkbruk som är precist och enkelt men ändå, eller kanske just därför, berör. ”Happyness” tar upp olika aspekter i vardagen och hur man kan tillämpa så kallad mindfulness där för att bli mer närvarande, må bättre, få bättre relationer till andra och så vidare. Min man önskade sig en bok med bra mindfulnessövningar och så letade jag upp den, nu kan jag inte riktigt tåla mig tills dess att han läst klart. Fast att hasta igenom en sådan bok vore ju inte så särskilt mindful, eller hur … ? Och så är det ju trots allt hans julkapp. 😉

Kör så det ryker!

Nu har jag bestämt mig för att jag är redo att komma igång med träningen igen. Inte bara yogan, utan annan träning med som jag brukar kompletterna yogan med;nia, dans, gym. Efter denna tuffa höst när jag av olika skäl inte kunnat träna alls i samma omfattning eller på samma sätt som jag är van vid så har jag tappat en hel del av den där sköna relationen till min kropp som jag skapat det senaste året. Jag lider verkligen när jag inte får träna regelbundet, känna att jag har kropp, inte bara knopp. Jag är en riktig Skalman (ok, kvinna då) och när det inte finns balans mellan mat, träning och sömn haltar hela jag och min tillvaro. Och nu efter god men lite tung julmat och ett gäng skumtomtar för mycket känner jag att det är nu eller aldrig. Idag blir det gymmet och låta musklerna få jobba lite. Nu kör jag så det ryker! Namasté!

Bild lånad från: http://www.fotoakuten.se

Psst! Träningen gick bra, imorgon kommer jag förmodligen känna av rodden i axlarna och magen efter russian twist med kettlebell …

Långa andetag

50 min yoga blev det idag. Inte för att det är kvantitet som räknas. Skönt att mer och mer kunna fylla lungorna ordentligt med luft, hela vägen in och hela vägen ut. Hostan avbröt mina fina långa andetag då och då, men det är som det är. Och inte lika mycket som sist. Kroppen och knoppen nu mer rofylld, välbehövligt.

En lite rolig iakttagelse: Här om dagen var jag hos min läkare eftersom jag fortfarande hostar rätt mycket. När hon lyssnade på mina lungor sa hon först: ”Andas in tack”. Jag andades in. Jag fortsatte med ett långt, djupt andetag, in, in, in- tills hon säger: ”Tack! Du kan andas ut nu”. Och så fortsatte det, mina inandetag var så långa att hon bad mig andas ut vid varje andetag, faktiskt innan jag var ”färdig” med dem.

Blev lite full i skratt nu bara när jag tänkte på det. Att jag lärt mig andas så långt att läkaren inte har tid att vänta på mina andetag. Eller något. Tänk vad bråttom alla har i dagens samhälle, bla bla bla. Hursomhelst fick jag hostmedicin. Som tur var var min sänka normal så allt tydde att jag ÄR på bättringsvägen, det bara tar tid. Så då får det väl göra det. Under tiden andas jag på. Ha en trevlig helg och för allt i världen- julstressa inte! Namasté!

Bild lånad från: yoga.jigsy.com

Tålamod

Under min konvalecens har jag fått en alltmer rastlös känsla, den där propellern inombords har börjat snurra. Jag gillar lugn och ro men för att uppnå det krävs någorlunda balans mellan aktivitet och passivitet, och jag har nu varit tvungen att ta det lugnt veckor i sträck. Inte kunnat träna, knappt orkar gå upp och ned för trappan till vår lägenhet. Nu är det bättre, har orkat gå promenader och så. Men det är ju inte samma sak som att yoga på ordenligt i 75 min eller för den delen dansa eller gymma. Försökt sysselsätta mig med lagom projekt som att tillverka egna julkort, baka lite och göra några smycken, men propellern den har snurrat på.

Men igår beslöt jag mig för att prova på några asanas lite lätt här hemma. Tänkte att om kroppen får komma igång lite kanske den kan rensa ut det sista av sjukan och dessutom ge mig lite lugn. Gjorde solhälsningar, stående hund, krigare 1 och 2, trikonasana. Ett par balansövningar, och avslutade med sittande framåt- och sidoböjningar samt ett par halvbryggor. Alltsammans accopanjemerat av hostan. Att dra långa djupa yogaandentag är minst sagt en utmaning just nu, men jag tror ändå på att det hjälper mina lungor att läka, att syresätta dem ordentligt.

Trots att tankarna vandrade än hit, än dit under passet märkte jag ändå när jag avslutningsvis satt i halvlotus att jag var lugnare nu, mer centrerad. Och tacksamheten över att jag alltid kan finna min väg tillbaka från oro och kroppsligt obehag fyllde mina ögon med tårar. Jag kämpar ständigt emot fast att jag egentligen vet att det bästa man kan göra när saker sker som man inte kan råda över är att bara sitta still och vara i stunden. Om ett okänt antal sådana stunder kommer en då jag mår bättre, till kropp och själ. Tålamod, tålamod. Hur skulle jag kunna lära mig det utan att känna frustration och otålighet? Namasté.

Bild lånad från: imperialcollegenunion.com

Lycklig och lyckad?

Jag och min man pratade igår och hur det verkar finnas någon slags lycko- och vara lyckad kultur i samhället. Vi ska vara framgångsrika på jobbet, ha gott om pengar, vara vältränade och snygga, vara friska, vara glada, vara duktiga, vara sociala, ha perfekta relationer, ha välstylade hem och så vidare. Det ska liksom gnistra och glänsa lite om oss, sådär som det gör i reklamfilmer. Men allt i livet är ju inte enkelt. Förr eller senare ställs man inför saker som man helt enkelt inte kan ta med en klackspark, som man inte kan le sig igenom. Alla positiva affirmationer och attraktionslagar och älska dig själv- coaching räcker inte till här. För det är inte så dessa svåra saker låter sig bemötas.

Vissa saker måste man få gråta sig igenom, vara arg igenom, till och med få vara bitter igenom. Dessa erfarenheter hanteras bäst genom att möta dem just som de är, och att du får vara just som du är, i det som sker. Jag tycker inte att de svåra erfarenheterna får ta någon plats i detta lycko- och- vara lyckad samhälle. De passar inte in där. Så de förpassas till periferin. Eller görs underhållningsteve av. Båda lika illa. Men jag tror att man berövar sig själv något om man inte tillåter sig att sörja när man har sorg eller tillåter sig att vara arg när det känns som att man har en anledning. Man berövar sig att växa som människa, att finna sin grund, sitt djup. Förr hade människor med sorg sorgeband runt armen, man bar svart och man sörjde kanske ett helt år. Alla visste att man hade sorg, så man behövde inte förklara något för någon, utan fick vara och finnas i det som var.

Vi människor rymmer alla spektran av känslor. Så varför värderas vissa som bra och andra dåliga? Om jag gråter så är det förmodligen för att jag har något att gråta över. Vågar jag släppa ut istället för att stänga in och visa någon slags fasad av hur lyckad och lycklig jag är, då mår jag bättre i det långa loppet. Det är i alla fall min erfarenhet. Kanske blir jag också en lite bättre medmänniska. För nästa gång som någon i min närhet drabbas av något svårt kan jag finnas där, jag är inte rädd för känslorna, jag har ju haft dem själv, eller i alla fall något liknande. Det handlar enligt min erfarenhet inte så mycket om att säga rätt saker. Snarare att våga vara tyst, och bara finnas där. Kanske säga: ”Just nu är det här för jävligt, det är så det är.” Och inget mer. Skippa käcka floskler, skippa ”jag vet hur du känner det” om du faktiskt inte gör det. Skippa ”men det blir bättre snart, tänk inte på det här nu, det hjälper ju inte.” Jag tror nämligen att enda sättet att ta sig igenom är just att ta sig igenom, inte fly ifrån. Och så långsamt lite i taget lättar det tunga. Och så upptäcker du att du kan skratta igen. För livet är ju skratt också, men inte bara.

Det är lätt att vara positiv och tillåtande när livet stryker en medhårs. Det är inga problem att acceptera när bra saker kommer till en, när man lyckas, när allt flyter på, funkar. Men att acceptera det som man inte vill acceptera, att stå ut i det outhärdliga, att andas genom det man faktiskt inte vill andas genom alls. Det. Det är verklig acceptans. Livet handlar inte om att känna ständig lycka. Livet är som det är. Ibland är kanske det mesta du kan hoppas på att få känna att du är. Att du lever. Att du andas. Varken mer eller mindre.

Att kunna andas

Just nu blir det inga asanas, utan mest pranayama, andning. När jag nu har/har haft lunginflammation och inte kunnat andas ordentligt har jag blivit väldigt medveten om hur skönt det är att kunna andas. När jag bara kunnat andas ytligt och snabbt, andas ut- ett, andas in- ett. Då har jag tänkt på vilken lyx det är egentligen, att kunna andas djupt och långsamt, och till och med känt mig lite imponerad av mig själv och min kropp som i vanliga fall till och med bemästrar ujjayi- andning. När man blir sjuk blir man varse hur fantastisk kroppen faktiskt är när man är frisk. Och egentligen också hur fantastisk den är när man är sjuk, för den gör sitt bästa för att ta hand om det sjuka, att få det ur kroppen. Även om det ibland krävs stark medicin som hjälp på traven. Och tålamod. Jag vill vara frisk nu. Men det är jag inte. Jag är rätt slut, både fysiskt och psykiskt och det enda som kan råda bot på det är vila och tid. Och tålamod. Finns inte så mycket annat att göra. Namasté.